Jag blev helt enkelt trött!

På träningsresan i Turkiet så var jag på en föreläsning om "Träning eller Motion" och den fick mig att tänka. Först i positivt riktning men sedan ner i ett nattsvart hål. Varför kan man ju undra? Föreläsningen handlade om att framför allt tjejer tycker att rörelse ska vara kul. Tex älskar många zumba för det är glad musik, en glad och tjoande instruktör, deltagare med breda leende, du har kompisar där som du kan snacka lite med och man börjar få kläm på att röra de där höfterna något sånär i takt.

Eller så går du på ditt step-pass på måndag och på onsdagar är det pump och på lördag är det spinning. Vecka efter vecka och du har din rutin. Skulle du då klassa det som att du har tränat eller motionerat dvs vad är skillnaden? Jo skillnaden är i dina mål och i din utmaning. Går du på ett pass där du kan det mesta sedan tidigare dvs zumba eller pump eller vad det nu kan var, du gör exakt samma sak vecka ut och in, du utmanar dig egentligen inte utan du rör på dig för att du satt upp målet med tex 3 pass/vecka eller du gör det för att må bra.

Då motionerar du och det är inget fel på det. Men det beror ju på ditt mål! För att säga att du tränar så ska du ha ett tydligt mål, du ska utmana dig, det ska vara obekvämt och ovant, du övar för att bli bättre och du nöjer dig inte med något halvdant. Hur många tränar då tror du? Hur många pushar och utmanar sig själva  på det sättet? Svaret på föreläsningen var ytterst få och utav alla de vältränade människorna som satt i salen (läs kvinnor där de flesta är instruktörer med snygga biceps och magrutor) så kom de flesta (om inte alla) fram till att då motionerar de.

Medan Jensen satt som en fågelholk... Vad då tränar inte dem? I nästan varenda jäkla pass jag kör tränar ju jag utifrån denna definitionen! Är det inte att lära sig springa, så är det att utmana axeln eller så ska jag på med mer vikt eller göra fler repetioner eller testa en ny träningsform till att köra så kräkkänslan är nära med PT Malou  eller whatever. Shit jag tränar ju!!!

Det blev liksom en uppenbarelse på något sätt som jag inte reflekterat över innan av någon anledning. Det vill säga jag blev lite impad utav mig själv, alla mina träningspass, utav min vilja och utav varje svettdroppe och tår som fällts. Blev faktiskt stolt över att jag kunde claima att jag tränar medans många av de jag såg upp till på resan (utifrån deras tränade kroppar) motionerade. Denna glädjen, stoltheten och insikten varade typ till jag klev av planet hem...

Då blev jag helt plötsligt trött! Nä kanske inte så konstigt efter denna våren eller att man är i en bubbla när man är på semestern och sen när man kommer hem till verkligheten så slår slägghammaren till med ett tjong! Fan varför är det alltid jag som ska kämpa och slita? Varför kan inte jag "bara motionera"? Varför kan inte viktminskning, sockerberoende och träning vara enkelt? Varför är föddes inte jag med magrutor och att endast älskar grönsaker? Varför kan inte bara de sista 20 kilona smälta bort? Varför kan alla andra göra så men inte jag...

Jag blev helt enkelt trött på att alltid behöva kämpa, alltid behöva planera, alltid träna och utmana mig själv, trött på att inte kunna äta kanelbullar, trött på vågen, trött på att alltid vara duktigt, trött på allt vad det gäller vikt. Nä självklart kom inte detta över en natt utan det har legat och pyrt i bakhuvudet under hela våren. Men förra veckan eskalerade att med en grand final i tisdags :-)

Det var faktiskt på den nivån att PT Malou blev nog extra glad att jag ens dök upp till vårt pass igår för jag var redo att kasta in handduken. Men fasiken heller att jag tänker göra det!!! Jag är fan värd att må bra och jag är värd att lyckas med mina mål!!! Jag ska inte falla djupare ner i "tycka synd om gropen" för den enda som förlorar är JAG! Jag kan och jag ska lyckas besegra det jäkla viktminskningsmonstret, den förföriska sockerhäxan och jag ska bli/är en vältränad och hälsosam individ!!!


Tillägg till texten:
Jo jag vet att jag inte gör det enkelt för mig med min träning, mina mål och mina utmaningar: Men det är det som funkar för min personlighet och som gör att jag kommer lyckas dvs mitt jävlarinamma att nå resultat. Är man dopaminare så är man :-)

Kommentarer

  1. Men självklart Tina, måste du få tillfälliga bryt. Vem klarar av att vara duktig hela tiden? jag har också haft en insikt i att de jag definierar som snygga och vältränade också har ågren över hur de ser ut. Då tänker jag att jag gör i alla fall något. Kanske tar jag inte (som du gör, finaste, finaste Tina!) varje gång, men så tänker jag att 10 min är bättre än inget. Jag tror, som jag skrev tidiager, att eftersom du TÄNKER, är KLOK och ANALYSERAR, och PRATAR och har en PT så kommer du inte att halka tillbaka. Ring om det kniper! Ibland behöver man nya öron som inte är trötta på det man behöver tjata om ;)

    Hang in there!! Du är bäst! Min förebild! Jag är så glad att vi återfått kontakten =).

    Stora kramen!
    S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejsan! Tack så jättemycket för dina ord - betyder så mycket och ja vi får kämpa tillsammans!!! Jag är också glad att vi har varandra!!! Kram

      Radera
  2. Men du - ge dig själv lite credd för att du tar fighten, tjejen! Det är inte alltid så lätt. Om man verkligen VILL nå ett mål behöver man en hel del ryggrad och jävlaranamma för att faktiskt ta steget mot målet varje dag.
    Jag yppade på teambuildingen med jobbet att jag drömmer om att springa Swiss Alpine, 78 km. Och vår utbildare tog det som ett exempel på målmedvetenhet. Att jag VILL dit. Och att även om det är nollgradigt och blötsnö ute en februarimorgon så går jag ut och springer det där träningspasset för att det är ett steg mot målet Swiss Alpine. Jag har inte tänkt på det så men visst har han rätt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för peppet Pernille!!! Du e ju min löparidol :-) Jag kanske snart kan ge mig på en S... Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hur många burpees?

12 veckor med Itrim

5 månader sedan min Gastric Bypass