Att resa sig smärtfritt!

Igår var första gången jag gick i jeans på typ ett år. Och de satt bekvämt. Visserligen de största jag äger men skit i det jag hade inte mjuka leggings på kroppen utan jeans! Jag åkte in till Lund i vårliga kläder som jeans, blå tröja och min gröna vårjacka med värsta bästa promenixskorna på fötterna i bubbelgumfärger. Kände mig så fin! Japp några kilo kvar närmare bestämt 12 men ändå så himla nöjd och glad!

Fast det bästa av allt vet ni vad det är och något jag upptäckte häromdagen? Trist att det tar lite tid att upptäcka men det är att jag numera kan resa mig upp från en soffa/stol utan att det är 80-åriga ledbrutna Agda som träder in. Sa till maken när jag reste mig från soffan att nämen oj vad lätt det gick... Behöver liksom inte stanna halvvägs med överkroppen framåt böjd för att sakta räta ut mig för det gör så jäkla ont i rumpan och fetthyllan ovanpå. Och sen vänta i en minut innan jag tar sats för de första stapplande stegen pga värk i höfterna (framför allt i fettdepåerna och huden).

Tjoff säger det och jag bara reser mig och går. Eeehh när hände detta liksom? Och varför märker man inte det direkt utan först efter typ en vecka eller två? Märkligt det där hur kroppen och knoppen funkar. Men framför allt är jag så himla glad att jag har återtagit min kropp och att de är jag som bestämmer hur den ska må! Jag vill och ska aldrig mer hamna i fångenskap av krämpor orsakat av mitt egna ätarbeteende! Det är helt enkelt inte värt det! Nu fortsätter jag mot nya hälsovinster med en stark och glad kropp samt med ett stolt leende på läpparna!!!