Varför är jag öppen med min Gastric Bypass?

Fått en hel del kommentarer, frågor och meddelanden angående mitt val att göra en Gastic Bypass. De flesta i all välmening men även sk vänner som sagt upp bekantskapen pga mitt val. Jopp så är det här i livet... Men jag tänker ärlighet vara längst och de som känner till min kamp stöttar mig till 100 % - i alla fall så känns det så :-) Även om de har frågor såklart och sen vet jag inte vad som diskuteras när jag inte är närvarande. Men sånt vet man ju aldrig...

Jag tänker att huvudsaken är att jag har världens bästa supporters i form av maken, mamma och svärföräldrarna. Det är det som betyder något. Så om du själv går med dessa funderingarna så är det jätteviktigt att ha dina supporters i din ringhörna. Denna processen är svår nog och du kommer behöva allt stöd du kan få! Självklart är det en process och mina supporters jublade inte första gången jag pratade seriöst om detta som ett val. Det tog månader av processande, pratande, ifrågasättande och utvärderande. Men en nyttig process för mig för det gjorde ju mitt beslut genomtänkt och jag landade i att det var 100% rätt för mig. Så prata, prata, prata och ifrågasätta för det är ett stort beslut som kräver eftertanke.

Tillbaka till ärlighet vara längst... Först våndades jag mycket över hur ska jag "break the news" men kom fram till att om jag bloggat och delat med mig i sociala media såsom Facebook och Instagram sedan 2008 om min viktresa vore det konstigt att inte vara ärlig nu. När jag varit det hela tiden innan. Om jag skulle göra en operation i smyg och gå ner i vikt så tror jag många skulle undra och fråga - okej vilken diet går du nu på och kan du dela med dig av dina tips? Att då ljuga om hela situationen hade inte fungerat för mig.

Likaså så lägger det ju ännu mer skuldkänslor på mig för tror mig det berget är redan enormt. Jag har ju misslyckats konstant med att behålla en viktminskning och har många känslor och tankar kring detta som snurrar runt i huvudet.  Och de är 100% negativa och slår alltid tillbaka på mig själv. Det är jag som är en dålig människa som inte lyckas. Hur fasiken kan jag låta det gå så långt? Varför kan jag bara inte äta en kaka och sedan vara nöjd? "Varför? Varför? Varför?" maler hela tiden i huvudet på en "misslyckad bantare". Till dig som aldrig upplevt detta så kan bara säga grattis till dig. Och för dig som känner igen dig - du är inte ensam!

Det som jag kände som jobbigast var att bli dömd för att inte fixa att gå ner i vikt (och behålla vikten (just den sistnämnda glöms oftast bort i sammanhanget) the hard core way. Att jag inte hade pannben utan valde den enkla vägen. Plus att jag tror knappast det finns något annan område som berör oss människor som är så tabu som vikt och ätande. I stort sett hela bördan läggs på individen. Det är individen som är svag. Om hon/han bara hade slutat att äta så mycket och röra på sig mer så... Vi lägger ju inte detta dömande på andra som drabbas av sjukdom eller kroppar som inte samarbetar.

Går också att läsa här:  "Det finns ett flertal studier som visar att barn redan i förskoleåldern ser ner på barn med fetma. Barn som får beskriva vad de tänker då de ser bilder på barn med olika konturer, tycker att de som ser ut att ha fetma är dumma, elaka och fula. I regel blir skolbarn med fetma retade på olika sätt. Vuxna personer med fetma är i allmänhet själva medvetna om att felaktig kost och brist på motion är kopplat till fetman och anklagar ofta sig själva för misslyckandena. Detta förstärks genom att människor i omgivningen, direkt eller indirekt, pekar på att de är lata som inte rör sig och saknar förmåga att kontrollera vad de äter. Stigmatisering leder till uppgivenhet och tröstätande och till att problemen accentueras."

Men jag ber dig döm inte mig för att jag tagit hjälp med att fixa min kropp just pga att det rör vikten och ätande. Jag vill få chansen till ett liv där jag inte konstant tänker på mat och vikt. Eller har ett konstant viljespel/kämpande med tankarna – där jag ena sekund är bestämd inte ska äta för att i nästa sekund äta allt jag kommer över. För att därefter bli ledsen, besviken, arg, och missnöjd med mig själv. 😥😣😫😟 Jag är utmattad av detta eviga kämpande. Precis som jag började bli rädd för min hälsa. Blir ju inte lättare för kroppen att släppa runt på extra 50 kilo ju äldre man blir. Är ju bara en tidsfråga innan diabetes, högt blodtryck m.m. knackar på dörren. Jag säger inte att min operation löser allt men det är ett verktyg som ger mig en chans till livet.

Kommentarer

  1. Din resa och dina val. Du vet vad du behöver. På riktigt. Häng i, stå på och ge dig själv en kram för modet och beslutet.

    Kram från Emma

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag är tillbaka...

Dag 70 - Förlängt abonnemang på Mamma Fitness