Fortsätt till huvudinnehåll

Jag väljer ljus och hopp!

När mamma ringde i fredags eftermiddag så hamnade jag i en mardröm på mindre än en sekund. Ena stunden satt jag i soffan med en kopp te och en deckare. Redo för en återhämtningspaus med en god känsla i magen. Livet på topp med drömjobbet landat, mysigaste huset, världens bästa make, dagens träning och steg avklarade, skolan på g. För att dyka ner till den mörkaste botten med en märklig känsla av déjà vu.

För lite mer än 10 år sedan fick jag ett liknande samtal från mamma. Pappa på väg i ambulans till akuten. Skynda, skynda, skynda för att mötas av värsta besked att tyvärr gick inte hans liv att räddas. Trodde väl aldrig i mitt liv att vi skulle behöva gå igenom detta igen. Speciellt inte att mamma skulle behöva ta farväl av två kärlekar på ett sådant brutalt sätt. Men i fredags hände det. Mammas sambo Stefan trillade ihop när han var ute och jagade. Trots sjukvård så gick inte hans liv att rädda. Troligtvis hjärtat liksom med pappa. Och vi fick ta ett tyst farväl i ett rum på akuten i fredagskväll.

Efter en väldigt tuff helg där vi befunnit oss i en mörk bubbla så tickar verkligheten på. Nu är det en fin balans för mig att bemästra. Att stötta mamma så gott det går, fixa med lillebrors vårdkontakter så att han mår bra, sköta nya jobbet och avsluta skolan. Samtidigt se till att jag mår bra och inte går sönder för att jag ska ta hand om alla andra. Jag måste sätta upp gränser och planera min tid noga. Kan inte ta på mig för mycket utan måste ta mig tid för mig själv t.ex. min träning, min mat, mina promenader och social kontakt med vänner. Har världens bästa stöttning i min make men vi måste ju också ta hand om varandra och må bra.

När sen svärmor ringer i söndags och säger att de är på väg att söka vård för att svärfar inte mår bra samtidigt som vi sitter insnöade hos mamma så skriker hjärna - nu räcker det! Tur i oturen så var det "bara" en lunginflammation. Jag är "glad" att allt detta inte inträffade för ett år sedan för då hade jag kraschat. Då var jag not in a good place och jag är tacksam för att jag tog min VAM-tid för att landa. Tagit hand om mig själv och jobbat på min självkänsla under detta året. Att veta vad jag behöver för att må bra och få ner stressen i mitt liv. Jag har insett att jag måste prioritera mitt välmående.

Kommer bli en tuff tid framöver men jag väljer ljus och hopp. Första tankarna var - nähä aldrig kan det vara bra eller varför ska allt drabba oss eller liknande. Men jag har lyckats vända det i mitt huvud. Jag vill tänka - vi har fixat detta förr och vi kommer råka ut för detta igen. Är oundvikligt för oss alla och jag måste bara hantera detta på bästa sätt jag kan. Livet var på topp innan och kommer bli det igen. Jag väljer att vara tacksam för den tiden vi fick med Stefan och speciellt mamma och hans tid tillsammans. Jag väljer att tänka att han slapp lida eller vara långvarigt sjuk.

Jag väljer att minnas resan till Budapest förra sommaren tillsammans när han guidade oss runt. Jag väljer att minnas vår kräftskiva i augusti när Stefan skrattade hjärtligt åt mig när jag spexade i min hummerdräkt. Jag väljer att minnas hans goa kramar. Jag väljer att vara tacksam för att vi firade Fars dag för bara någon vecka sedan. Jag väljer att tänka på Stefan och hans stolta min när han snickrat ihop en fin träningsstege till mig. Jag väljer att minnas Stefan med värme och samtidigt känna hopp för framtiden.

Just nu värker hjärtat och oron härjar i kroppen för mamma och lillebror. Jag är helt slut efter minimal sömn, många tårar och känslor. Vaknade imorse med värsta förkylning (kroppen säger till...) Men allt kommer att ordna sig - det vet jag! Kanske inte idag, inte imorgon men någon dag!

Kommentarer

  1. Många och varma kramar till Dig / M

    SvaraRadera
  2. Nu sitter jag och lipar. Du är så klok min vän. Många styrkekramar till er!! /E.

    SvaraRadera
  3. Många Styrke kramar till dig!

    SvaraRadera
  4. Beklagar er förlust :-( . Vilka vändningar livet kan ta. Och så orättvist att din mamma och er familj skall drabbas två gånger av samma sorg. Skickar lite god energi så att ni får det lättare att ta er igenom detta. Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kassar, matlagning och stålplattor!

Jag är nu inne på min fjärde vecka med Viktväktarna och jag är väldigt positivt överraskad. Självklart är den stora boosten att stålplattan visar på viktminskning. Hittills 3,6 kg ner och imorgon är det dags för nästa invägning. Följ mig på Instagram så får du ta del av resultatet :-) Men jag vågar liksom inte hoppas på något resultat eller ha några förväntningar. Känner dock hur kroppen förändras och blir mindre här och där. Hoppas bara jag har styrkan och motivationen att fortsätta om ett bakslag skulle komma.

Men jag har bestämt med mig själv att jag fortsätter denna vägen hela abonnemangstiden dvs till november oavsett. För det kommer gå upp och ner och detta kommer ta tid. Påminn mig om detta när jag surar över uteblivna resultat... Jag får även jobba mycket med hjärnspökena att jo det går att äta så mycket mat om du gör bra val och samtidigt gå ner i vikt. Men det är en tankevurpa för mig och något jag får påminna mig själv om flera gånger per dag.

Fast å andra sidan är ju det j…

Dag 70 - Förlängt abonnemang på Mamma Fitness

Idag förlängde jag mitt abonnemang på PT Online och Mamma Fitness Sweden. Har tänkt på det ett tag och pratat igenom med maken. Jag trivs ju så himla bra med träningspassen som Olga planerar till mig, receptbanken är suverän, jag får bra feedback/pepp plus jag behöver ha koll på kostintaget samt vikten (på ett lagom sätt). Sen att jag inte har kunnat hålla tassarna ifrån socker är ju en annan sak - då kan man ju inte skylla på någon annan att resultaten uteblir. Jag signade upp för 6 månader så då blir det till mitten på januari ungefär. Speciellt bra när jag kommer börja nytt jobb i slutet på juli för då brukar man ju ha svårt att behålla rutiner etc.

Kost: Gröna vågen...
Träning: Cykelpendling och promenad
Mentalt: Lite seg men glad. Börja kännas att man behöver semester :-)

Hur går jag vidare?

Funderat länge på hur jag ska ta mig närmre ett av mina mål för i år dvs det där med att komma i mina fina klänningar igen. Jag har ju kommit så otroligt långt sedan jag började på denna hälsoresan för snart 10 år sedan. Holy crap är det så länge sedan jag vägde in på över 125 pannor, inte tog mer än typ 200 steg per dag och åt skräpmat och socker varje dag!!! Jag är så stolt över hur jag förändrat mitt liv men det är ju en livslång uppgift. Och det känns som för varje år, månad, vecka och dag lär jag mig något om mig själv och hur min kropp samt knopp funkar. Plus att jag fortsätter bygga mitt facit för mig!

Körde ju tidigare i år Itrim Fokus för att komma igång med träning. Då det bestod av 3 inspirationsföreläsning och 9 PT Small Group tillfällen. Och träningen funkar ju strålande nu men fråga inte om armhävningarna och Ica-Klassikern bara... Nu är jag redo för nästa steg - att ta tag i maten. Eller snarare planeringen av min mat och portionsstorlekarna. Att äta lagom portioner, gö…