Status och så!

Jaha vad har egentligen hänt den senaste tiden under bloggpausen? Är ju lite över 2 månader sedan sist. Känns som i förrgår samtidigt som en evighet sedan. Som tid brukar göra av någon anledning. Undrar varför? Eller är man som en hund som blir lika glad när matte kommer hem efter 5 minuter som 5 timmar? Det vill säga vi har egentligen inte tidsuppfattning. Okej kanske inte den frågan som ska lösas i denna bloggen...

Jag skulle nog säga att 2014 går inte till historien som mitt bästa år precis så jag är rätt glad att det snart är mitten på november så detta året kan läggas till handlingarna. Och höjdpunkten i värstighet har varit oktober men nu ser jag ljuset. Är väl alltid så när man känner sig vilsen och velig. Sen när man väl tagit beslutet så kommer ett lugn. Inte för att man vet hur det hela ska sluta men mer för att man kan fokusera på att lösa situationen.

Kan tyvärr inte skriva om allt riktigt ännu men lovar att det kommer. Då jag inte mått så bra så har motivationen att sköta kosten och träningen inte varit på topp. Faktiskt så har jag skött maten maten dvs frukost, lunch, mellis, middag men frossat i socker. Framförallt tröstätit socker i mängder på jobb där sockret flödar. Resultatet är en pluffsig fin liten extra volang kring midjan/höfterna. Känner jag ju mindre nöjd med men it is what it is!

Med spänningshuvudvärken from hell till följd av oktober-händelserna så har jag flytt från höga ljud och starka ljus. Därför har gymmet inte varit ett alternativ. Och när man sover dåligt är man inte så pigg på att stiga upp jättetidigt heller för den delen. Istället har många timmar tillbringats utomhus i friska luften. Jag har varit ute och gått på morgonen innan jobb, på lunchen och efter jobb. Oftast ensam och ibland med maken. Oftast i tysthet med funderingar eller i samtal med just världens bästa make.

Börjar så smått hitta tillbaka till gymmet dock inte riktigt med samma glädje som förr. Känner att jag kan inte ha några prestationskrav just nu utan mer att jag får en guldstjärna om jag tar mig till gymmet. Som imorse när jag bara inte orkade lasta på stången för tunga lyft. Sneglade på kettlebellsen som jag inte rört på riktigt på väldigt länge. Försökte mig på de övningar i Olgas program som jag egentligen var där för att göra. Men mitt i så bara la jag ner. Grabbade tag i kettlebells och bara körde på. Halleljua va kul det var. Flåsigt, svettigt och tungt. Märkte också till min glädje att jag blivit mycket starkare - tack vare all gymträning i Mammafitness!

Men bara för att året hittills inte går till världshistorien betyder inte att jag inte kan sluta på topp. Och se till att 2015 blir det bästa. Gäller bara att inte ge upp även om det ser väldigt mörkt ut ibland. Ska bara slicka såren, ta tag i vissa saker och sedan se med tillförsikt på framtiden. Bara så glad att jag har mitt hjärta A i mitt liv som stöttar till 100%. Så allt i livet är inte mörkt och nu börjar det blir ljusare och ljusare för varje dag. Heja mig!

Lite pepp till mig själv!


Kommentarer

  1. Tina, take your time. Det är alltid jobbigt att ta sig till gymmet när man är deppad. Vila och sörj i fred oavsett vad som hänt.
    All styrka.
    Kram
    Alex

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Alex! Ja det har varit tufft men nu börjar det bli kul igen. Följer dig och hejar på dig varje dag!!! Kram!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hur många burpees?

Varför är jag öppen med min Gastric Bypass?

Jag är tillbaka...