Jag är ju bra!

Ibland känns det som jag skriver samma blogginlägg gång på gång bara med några månader eller år emellan. Till exempel detta inlägget: http://www.butterflytina.com/2015/01/snygg-naken.html eller snarare innehållet att jag gör en lång lista på hur jag inte vill ha det och sen några månader senare så sitter jag där igen. Eller att nu minsann är det storsatsning på gång och jag ska börja med detta eller detta. Där kan ju listan också göras lång och varje metod/satsning fungerar ju. Ett tag...

Så länge peppen och motivationen är på topp så går ju allt galant oavsett om det är LCHF, Itrim eller Olga som körs. Det är efter det där rosenskimret avtar som det blir tufft. Eller snarare när offerkoftan används mer och mer. Eller när man börjar slappna av för nu minsann har jag varit så duktig. Eller när verkligheten kommer i fatt en med strul på jobb. Eller vad det nu kan vara som dyker upp i knoppen. Och helt plötsligt så lider man av förnekelsesjukan.

Den som gör att man gömmer tajtjeansen längst in i garderoben och plockar fram leggingsen med gummiband i midjan. Ungefär samtidigt brukar också de tajta topparna försvinna någonstans för att ersättas med lite mer flow i tyget if you know what I mean. Märkligt tror också det är vid denna tiden som matplanering ersätts med fast food spontanitet och man helt plötsligt sitter i soffan och smånickar med en röd ferraribil i munnen. Man drabbas av "jaghittarintetillgymmet"-sjukan och stålplattan samlar damm.

Skulle man eventuellt stiga upp den så intalar man sig själv - jamen men bara jag inte går över den och den vikten...  Konstigt nog så justeras den där "inte gå över vikten" vecka efter vecka och boom starka och glada Tina har förvandlats till svaga, trötta, misslyckade, tjocka, sorgsna Tina. Fast ändå har jag något inom mig som skriker och vill ut. På något sätt så ger jag inte upp även om jag kan dansa mörka offerdansen ett tag (ibland lite väl länge). Och även om jag dansar lite jenka fram och tillbaks så börjar jag ju inte på ruta noll varje gång.

En del goda vanor fastnar och de mindre bra blir färre för varje omstart. Till exempel att använda stegräknaren, att dricka mycket vatten, att se till att kroppen får återhämtning, att träningen finns kvar i mitt liv, att funderar mycket över mitt ätarbeteende, att få in mer grönsaker i kosten, att käka mina loppfrö/dricka citronteet/äta kokosolja, att se till att ta vara bättre på matrester, att våga pröva smaklökarna, att jobba med att tänka positivt, att vara tacksam, att göra något åt min jobbsituation, att vara...

Ja listan kan ju faktiskt göras väldigt lång på massa braiga saker som jag också gör och håller fast vid. Så japp denna bloggerskan har ökat midjemåttet drastiskt och har en tung kropp men det definierar ju inte vem jag är. Eller hur långt jag faktiskt kommit. Jag är ju himla bra som jag är. Men det jag vill nu är att må bra. Hitta den där starka och glada kroppen. Det är där fokus ligger och jag arbetar hårt varje dag för att hitta tillbaks. Jag vägrar se detta som ett misslyckande - det är bara en jäkligt krokig väg och nu blir det åka av!

Kommentarer

  1. Ja, du är verkligen himla bra som du är. Har du testat att utesluta allt gluten och alla mjölkprodukter? Jag testar - har läst massor om detta, och det är ingen kul läsning / Kram M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack M! Jadå jag tror det är bra inte äta för mycket av tex gluten. Det är ju bara det att nybakat bröd och kanelbullar är ju så gott ;-) Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför är jag öppen med min Gastric Bypass?

Jag är tillbaka...

Dag 70 - Förlängt abonnemang på Mamma Fitness