Extremt känslig eller alldeles fantastisk?

Just nu mår jag inte på topp och jag vet mycket väl varför. Rutiner, rutiner, rutiner stavas det eller snarare brist på det. Dock inte tillräckligt motiverad att ta tag i det hela plus svårt i semestertider. Min kropp och knopp mår som bäst när i princip varje dag ser likadan ut. Receptet är: 8 timmars sömn, träning på morgonen, 4 mål mat om dagen på bestämda tider, inget socker, bra med proteiner och grönsaker (gärna fisk, kyckling, ägg, kvarg och vegetariska alternativ), tid för återhämtning, mycket vatten, frisk luft och lagom nivå av sociala aktiviteter. Sätt det på repeat och jag är nöjd som en lärka.

Det är så olika hur vi fungerar som människor. Om jag bara jämför med maken som jag ändå ser mest utav så är han i princip tvärtom. Dör tråkdöden om varje dag är likadan tex jag går jättegärna exakt samma runda runt kvarteret varje dag. Lugnt och skönt jag vet hur lång tid det tar och vart jag ska. Medans maken förgås av boredom. Får jag inte mina 8 timmars sömn så är jag förstörd - fungerar inte på topp helt enkelt. Maken klarar sig på typ 6 timmar eller mindre och påverkas inte så mycket.

Ett annat exempel är maten. Makens mage tål inte fiber, bönor och för mycket grönsaker medans min mage mår som bäst då. Han kan äta lite godis och sedan inte vara ett dugg sugen medans jag klättrar på väggarna efter mer och mer och mer. Jag triggas igång av skräpmat dvs mitt sug efter mer och framför allt sött blir omättligt plus jag blir hungrig konstant. Min kropp har en inbyggd matklocka som tickar högt när det är dags att mata maskinen och jag mår prima när jag äter på exakt samma tider varje dag. Maken däremot påverkas inte alls.

I sociala sammanhang så slappnar maken av och umgås, älskar att vara spontant och ta dagen som den kommer. Medans fru bloggerska mår bäst när hon vet vad som ska hända och veta vad som är planerat. Jag tar även alltid (högst frivilligt vill jag påpeka) värdinnerollen till max. Ingen hjälp utan alla andra ska tas hand om och när gästerna går hem däckar jag direkt - helt slut i rutan. Likaså när vi är bortbjudna då är jag alltid där och erbjuder min hjälp, dukar av och plocka fram. Elin, min mindfulness eating coach, förslog vid ett tillfälle att jag skulle låta bli dvs "bara vara gäst". Fick helt ärligt hjärtsnörp utav bara tanken....

Men tänk om jag såg det som att ta hand om mig själv och inte alla andra. Varför förtjänar alla andra att tas hand om och serveras på men inte Tina? Hmm bra fråga som jag ännu inte har svar på. Men jag har lärt mig mer och mer att sociala sammanhang måste portioneras ut i lagom dos om jag inte ska få härdsmälta. Jag fixar inte att vara social jämt utan jag måste få vara ensam och ladda batteriet. Tidigare hade jag alltid fullt ös med utfallet att jag var konstant trött, framförallt mentalt. Nu under våren har jag jobbat på att försöka hitta en balans.

Fast just nu med några intensiva veckor känner jag att kännetecken börjar dyka upp - jag ger inte kroppen det den behöver. Fast det är svårt tycker jag. Vill ju inte tacka nej till sociala aktiviteter, svårt att motstå frestelser som glass, långfrukostar med bröd, hamburger battle med maken som han sett fram emot hela våren eller vad det nu kan vara. Plus att oftast på sommaren har jag svårare med sömnen pga att det är ljust ut och just att rutiner brukar ändras med tex längre kvällar. Kroppen slutar helt enkelt att funka och med det dör motivationen (konstigt nog) att ändra på saken...

Och nej hallå allt detta är mitt ansvar jag kan inte lägga över mitt mående på någon annan dvs jag kan visst då välja att inte äta bröd eller glass eller burgare. Det är mitt val att äta och ingen annans. Och livet kan inte se ut som Groundhog day. Det finns en verklighet där det gäller att leva och anpassa sig. Exempelvis så har ju maken och jag lärt oss hyfsat att kompromissa genom åren och anpassa oss till varandras klurigheter. Utan det handlar snarare om att jag tycker det är svårare att motstå frestelser när mina rutiner är i obalans. Precis som motivation flyger iväg och jag bara gräver mig själv djupare ner i ett hål där jag mår sämre och sämre.

Beklagade mig för Elin vid en sessionen för några veckor sedan att min kropp är så förbaskad känslig. Äter jag inte när jag ska så tar det inte ens en timme för att jag ska balla ur totalt vad det gäller maten. Eller får jag inte sova bra så funkar jag inte dagen efter - sugen på allt, dåligt humör m.m. Eller min mage krånglar så fort det inte får vad den behöver och det tar inte många timmar där heller. Att min hud reagerar direkt på tex socker eller att jag blir ömhudad när kroppen går över ett visst kiloantal. Eller att det räcker med en helg med mindre lämplig mat och stålplattan skenar iväg. Eller lägg till valfri aktivitet som stör Skalman-klockan i denna kropp...

Fuskigt tyckte jag och vart väldigt missnöjd med livet. Då säger Elin "Jamen tänk vilken alldeles fantastisk kropp du har som berättar precis vad den behöver. Allt du behöver göra är att lyssna. Tänk de som aldrig känner hunger eller inte alls känner efter vad deras kropp egentligen behöver. " Eeehhh tyckte jag det var ju inte riktigt min tolkning och förväntan på svar. Där fick jag så jag teg... Självklart handlar allt om hur jag väljer att se på det hela och hur jag uppfattar min kropp. Den är ju faktiskt alldeles fantastisk och gör jag bara det min magkänsla säger så är jag på topp. Men tusan ibland är den för känslig tycker denna :-)

Så nu laddar jag med att motivera mig. Fokuserar på att få till sömnen och återhämtningen för att ha energi att stå emot frestelser. Portionera ut de sociala aktiviteterna till lagom nivå så att jag kan återhämta mig. Vad det gäller kosten handlar det om att minimera tillfällena men också vara realistisk. Nu i semestertider vet jag att jag sätter bara upp mig för failure genom att vara för strikt. Målet är att den 10 augusti så återtar jag mina rutiner och jag ser fram emot att komma tillbaka på banan. Hur går det för dig i semestertider med maten och så?

Kommentarer

  1. Återigen Tina, du är fantastisk, klok och lyhörd för vad just Du behöver. Det är inte många som kan skryta om det / Kram M.

    SvaraRadera
  2. Hej! Long time - no see! Tänkte bara titta in och återuppta kontakten. Du kommer igen!!!!
    Mental härdsmälta var det för min del först i början av 2014 och sedan med buller och bång i augusti 2014. Men med nytt jobb kom kraften att kämpa för att hålla mig från det djupaste diket. Vi hörs igen! Stor Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha vilket sammanträffande för jag gick in på din blogg idag för att se om du uppdaterat och det hade du ju! Välkommen tillbaka!!! Heja oss! Kram!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dag 70 - Förlängt abonnemang på Mamma Fitness

Jag är tillbaka...

Vad har jag inte gjort?