Känslor på Akuten

Vid 15-tiden på nyårsdagen som kom samtalet. Min mamma hade trillat på en promenad och hade jätteont i ena armen/axeln. Aldrig ett kul samtal att få och det vara bara att slänga på sig lite kläder och köra för att hämta henne. Det tar cirka 35 minuter enkel väg och sedan samma väg tillbaka för att köra till Akuten i Lund. Det som jag är bra på i sådana läge är att jag stänger av känslorna och bara gör dvs löser situationen på bästa möjliga sätt jag kan. Men sen kommer svallvågen av känslor desto starkare när det mest akuta är över...

Visste ju inte hur lång tid det skulle ta men vi var hemma hos mamma igen ca 21.45 så inte så farligt. Fixa henne i säng och sedan köra hem igen. Sov som en kratta för alla tankar börjar ju nu snurra i huvudet. Upp tidigt och iväg tillbaka till mamsen. Ta hand om henne så förutom en bruten höger axel (såklart är det alltid den armen som man använder...) så fick hon gallstensanfall av morfintabletterna så det var ju ingen kul dag/kväll. Mest för stackars mamma men som tur är mår hon bättre.

Men tillbaka till svallvågen. För mig (och för ingen tror jag men det beror ju på vad man har för "relation" till akuten) så är Akuten = dödsfall. Om ca en månad är det 15 år sedan mitt första besök på Akuten i Lund. Då min pappa drabbats av en hjärtattack 59 år gammal. Tyvärr gick han bort i ambulansen in. Chockartad upplevelse som sitter i mitt hjärtat och kan fortfarande se mig honom framför mig när vi fick ta farväl i ett rum. Personalen var fantastisk och hade ordnat fint med ljus och blommor.

Mitt andra besök på Akuten sker 10 år senare när mammas sambo gick bort på exakt samma sätt som pappa. Den chocken och jag kan än idag ta fram de minnena och känslorna när som helst. Var vi satt, hur det kändes och åter igen att tvingas ta farväl utan att faktiskt kunna säga hejdå. Åter igen fantastisk personal och samma scenario. Detta är ju mina minnen och upplevelser som jag förknippar Akuten med. Och när jag tillät mig känna efter så kom alla de känslorna och minnena rusade över mig så en svallvåg. Som tur är fick jag ju denna gången en "bättre" upplevelse för det hade kunnat gå mycket värre för mamma. Jag är övertygad om att det är för att hon tränar så mycket och är ute och går som gör att hon klarade sig så bra som hon ändå gjorde. Sen är det ju en utmaning att bryta något och inte klara sig själv. Men det löser vi en dag i sänder.

Men de senaste dagarna har varit tuffa för mig känslomässigt och att sömnen påverkats. Dålig sömn är alltid lika med sugen på skräp för mig. Därför blir det en kanelbulle här, ett choklad där, för lite vatten och whoops en macka istället för grillad kyckling. Har inte mått det bästa i magen och nu måste jag ta tag i det. Mår inte alls bra och jag vet ju varför. Dock tror jag det har varit nyttigt för mig att ändå bearbeta en del av mina minnen och känna efter. Det vill säga jag har blivit bättre på att känna känslor, att vara i dem och utforska. Istället för bara direkt döva med mat. Men nu vill jag må bra i kroppen igen så idag tar jag ett avstamp i att lägga lite extra fokus på kosten.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hur många burpees?

Varför är jag öppen med min Gastric Bypass?