Perspektiv...

Alltid nyttigt att titta på gamla bilder som jag gjorde inför sockerutställningen. Maken och jag diskuterade bl.a. bilderna som ni ser här i detta inlägget. Åter igen med fascinationen att var jag verkligen så stor... Och det är nog en av de vanligaste frågorna jag får från människor som aldrig varit överviktig - men hur kunde du inte se/hur kunde du låta det gå så långt? Ja det är en jättebra fråga som är väldigt svår att besvara. Rent tekniskt är jag ju inte blind för jag har ju två fungerade ögon. 

Ändå så är förnekelsen så stark och vardagen tar över på något sätt. En dag läggs till ytterligare dag och ett kilo läggs till ett annat. Helt plötsligt så måste nya byxor köpas i större storlek och man intalar sig att det är pga modellen/varumärket/storlekarna har minskats. Men helt ärligt ja jag kände att jag var stor men på något märkligt sätt såg jag det ändå inte eller snarare valde att inte se för det var på något sätt enklare än att ta tag i alla kilon. 

För det allra enklaste är ju att stanna i soffan och äta medans det tuffa är att resa sig upp och ta alla de kilona till ett gym eller bara ut på en promenad runt kvarteret. Och det enklaste och snabbaste sättet att mata sig själv är ju att köra förbi drive-in på vägen hem eller? Plus att hjärnan och hela kroppen skriker efter socker och fett helst hela tiden i ett jämnt flöde. Min pågående hälsoresa är det tuffaste, modigaste, stoltaste jag någonsin gjort där nästan varje dag är en inre och yttre kamp. Fast så värt det!!!!

Dessa bilderna är från sommaren 2005 när vi var på semester i Rumänien. Ett halvår efter min pappas bortgång och min absoluta peak i storlek. Vet dock inte vad jag vägde för att ställa mig på en vågen ain´t gonna happen. Vad jag vet är att våren 2006 samlade jag äntligen mod och gick till doktorn med mina magproblem som visade sig vara laktosintolerans. Började ändra kosten lite och var i en lite mindre storlek när vi gifte oss sommaren 2006. Trots det tog det 1½ år innan jag tog tag i min hälsa av olika skäl (jobb, fortsatt förnekelse, stress, sorg, hälsoproblem för nära och kära - ja listan kan ju alltid göras lång...). 

Och januari 2008 när jag ställde mig på en våg visade den 117 kilo skulle därför gissa att ni lätt kan lägga till 10 - 15 kilo till bilderna nedan... Tänk på att jag är 162 cm så inte så hög över havet. Det är när jag ser bilder som dessa jag ändå gör en happy dance hur jäkla långt jag har kommit. Även om vissa perioder inte går spikrakt i framgångens tecken så är jag fasiken ändå rätt grym. Det gäller att ha perspektiv och se allt på lite längre sikt än nästa kilo. Fast det är ju just att även se det i små mål som "bara nästa kilo" som gör att man överlever ett sådant här "projekt" annars blir man helt överväldigad.

Ja vad säger man? Det är med sorg i hjärtat jag ser på mig själv samtidigt som jag är stolt över hur långt jag kommit även om det är en bra bit kvar. Framför allt kring mitt ätarbeteende...

Varför inbillar man sig att man kommer se smalare ut om man knyter något runt den enorma magen för att försöka dölja baken... 

Hmm kanske inte ska klaga på slappt skinn på överarmarna - de har ju trots allt varit rätt så stora... 

Med min älskade coca-cola... 

Kommentarer

  1. Du har varit och är så fantastiskt duktig, modig, flitig och inspirerande. Jag applåderar dig verkligen / Kram M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Margaretha!!!! Är det inte dags för en lunch snart? Kram!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hur många burpees?

Känslor på Akuten

Varför är jag öppen med min Gastric Bypass?