Inte alltid så lätt

I förmiddags tog jag Rosie (dvs min fina rosalila cykel) och cyklade tvärs över hålan för att köpa det sista till kvällens grillning. Trots starka vindar så gick det väldans fort idag att cykla. Benen kändes starka och rumpan vart okej. När jag kom hem var jag glad som en lärka över att jag kunde cykla så bra och lätt.

Förstår att det kan låta konstigt att en snart 40-årig kvinna kan bli glad över några cykeltramp. Men dagens reflektion är att när låren och rumpan blir mindre är det också enklare att cykla. Likaså om man tränar och får muskler man kan använda. Vad försöker jag säga med detta inlägget?

Jo att när man är väldigt överviktig och otränade dvs ens muskler är obefintliga så är det som att bestiga Mt Everest att bara cykla några få meter eller att ta sig ner på golvet och upp eller att bara gå en promenad. Det blir ju därmed också något man undviker för det är jobbigt, obekvämt och gör tom ont.

Därför är det inte så enkelt och lätt att just do it! För en person som alltid har varit aktiv kan det ju vara svårt att förstå varför man undviker rörelse och varför man inte bara sätter fart. Jo för att det är inte bara att... För en tjockis är det ibland oövervinnligt att sätta sig på en cykel och ta sig fram.

Kommer ihåg min första cykeltur på många år (finns i gamla bloggen) och hur jag var helt slut. Hur jag fick skavsår och ont överallt - ja utav att cykla! Idag hade jag lätt kunnat göra den cykelturen på halva tiden och ändå vara fräsch efteråt. Det vill säga nu när mina lår inte gnider emot varandra, när rumpan får hyfsat plats på sadeln, när benen är starka och lungorna enklare får luft då är det att bara göra det.

Kommentarer

  1. Vad bra du skriver. Precis så där är det, att tröskeln att komma iväg och bara röra på sig blir så stor när man har mycket övervikt. Jag har själv stora problem med min rygg pga övervikt och hade därför slutat röra på mig för det gjorde ju så ont så fort jag försökte träna. Men i höstas bestämde jag mig för att röra på mig iaf, för ont hade jag oavsett om jag låg i soffan eller gick promenaden. Och det har sakta blivit bättre och jag har fått mindre ont. Men jäklar vilken tröskel det är att ta sig iväg de dagar när allt värker.

    Så heija på dig som tränar och står i, det är inte lätt när man har ont och har massa övervikt. Och se vad du uppnått, en vältränad kropp och många kilo mindre. Jag är grymt imponerad av dig och läser varje dag vad du gör. En riktig inspirationskälla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Katja! Tack för din fina kommentar! Ja precis att man måste börja någonstans trots att det gör ont, är obekvämt och jobbigt! Men som du skriver det gör ju ont oavsett och om rörelse kan hjälpa på längre sikt samt gör att man blir starkare och därmed ont så är det värd all tillfällig smärta. Men det är tröskel... Hejar på dig och lycka till!!! Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

12 veckor med Itrim

Hur många burpees?

5 månader sedan min Gastric Bypass