Vad jag tänker när jag går på löpbandet...

Imorse vart det dags. Jag hade bestämt mig att jag skulle upp på det förbaskade löpbandet igen. Sist vart ju denna bloggerskan inte så lycklig om vi säger så. Men nu hade jag ju ingen tid att stressa efter utan jag tänkte bara att nu kör jag. Efter en svettig timme vart jag väldigt glad.

Har därmed också tagit ett beslut. Jag gillar verkligen inte att delta i lopp. Okej har inte många under bältet (3 st) men varje gång har det varit likadant. Jag luras med för att det behövs typ en till i laget eller att någon tycker "amen självklart ska du vara med" och "det fixar du". Och rätt vad det är hör jag munnen säga "javisst va kul" medans hela kroppen bara skriker "amen för böveln hur stupid e du på en skala".

Sen förnekar jag det för mig själv så länge det går att jag ska vara med tills det är typ några veckor kvar och då ska jag helt plötsligt sätta rekord. Pressar mig själv till smärta, skoskav, negativa tankar allt för en jäkla gångstig där jag ska trängas med stirriga deltagare som springer över en inte vid sidan om en. Patetiskt ju för det blir ju ingen träningsglädje och självförtroendet åker i botten.

Så härmed avsäger jag mig allt framtida deltagande i några löplopp. Uppskattar också om människor i min närheten framöver respekterar detta beslut och inte försöker övertala mig. Fast egentligen handlar det om mig och att jag ska lära mig orden "tack för att du frågade men nej tack löplopp är inte my cup of tea".

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

12 veckor med Itrim

Hur många burpees?

5 månader sedan min Gastric Bypass