Lite sliten...

Idag ringde makens mobil klockan 07 för att väcka oss. Vi skulle nämligen med på en bergsvandring. Jisses säger jag bara! I 3 timmar i stekande sol (var 30 grader i skuggan nere i byn när vi började kl 09 men det var det inte någon timme senare uppe i bergen...) så gick vi upp och upp och upp och så lite mera upp. Vilka backar det var. Ibland var det så att man kunde lika bra lägga sig ner och hasa sig upp för det hade varit samma tempo och stil nästan.

Men vi kom upp för toppen till en kyrka och vilken utsikt. Jag var svettig och trött men jäkligt lycklig. Bara för ett år sedan så hade den turen varit omöjlig för mig. Hade kanske kunnat släpa mig uppför men det hade varit med tårar och uppgivelsen och jag tror ärligt talat jag hade gett upp på vägen. Men med mina nuvunna ben och rumpmuskler, kontroll på andningen och med hejar-tankarna i skallen så gick det ju riktigt bra.

Och mitt nya mantra består bla. av "jag ska aldrig mer vänta vid en buss" för det var ju det jag alltid gjorde förr. Var vi på utflykt så stannade jag sedan vi bussen när det skulle gås någonstans för jag orkade helt enkelt inte släpa min kroppshydda någonstans. Men aldrig mer!!! Om det så tar slut på all min energi så ska jag upp till bergstoppen!

Och vet ni vad? Det går ju galant och efter lite vila och vatten så kan jag gå mera. Jag älskar den känslan! Älskar också maken och hans kommentar efter värsta backen. Han tog min hand och så sa han: frugan det är så coolt att vi kan göra sådana här utflykter tillsammans. Och det är ju sant! Tidigare gick det inte utan han fick gå själv. Men aldrig igen säger jag för även om benen är slitna så ska jag uppför det där berget och besegra det!!!

Dagens irrationsmoment #1
Skinntorr karl som sprang om oss i backarna för att hinna ta foto. När han sprang om en sista gång var jag när att trycka ut armbågen och skicka han över bergskanten...

Dagens irrationsmoment #2
Den unge reseledaren som travade på som en kalv på grönbete och inte svettades en enda droppe. Hur fasiken är det möjligt?

Dagens WOW-moment
Tjej i ca 30-års åldern som gjorde samma vandring med benprotes!!!! Shit alltså vad har en annan att klaga på? Inget! Och kunde hon gå så kunde vi andra bita ihop och trava på!

Dagens lilla wow-moment
Att Tina Jensen har bergsvandrat i 3 timmar i stekande sol utan att klaga och utan att avlida på kuppen...

Kommentarer

  1. Jag har sagt/skrivit det innan, och kommer göra det många gånger igen!
    DU ÄR GRYM TINA!!!!
    Kram
    Rebeca

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack så jättemycket Rebeca!!!! Kram

      Radera
  2. Härligt jobbat! Och guud vad jag känner igen mig!!! Jag och sambon har så himla trevligt nuförtiden när vi äntligen kan gå tillsammans i bergen utan att jag flåsandes och stånkandes fastnar halvvägs och vill ha lift med något. I september bär det av till Alperna för oss. Keep up the good work Tina! Du är bäst!

    Hälsningar,
    Tina i Stockholm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Javisst är det mycket kuligare!!! Ha det så skönt i Alperna!!! Detsamma!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

12 veckor med Itrim

Hur många burpees?

5 månader sedan min Gastric Bypass