Wax on, wax off!

Just nu känns det som jag står och stampar på samma ställe. Eller snarare ett steg fram, 3 tillbaka, 2 steg fram, 2 tillbaka osv. Eller som om jag lägger på vax för att sedan ta bort det -you know wax on, wax off från den berömda filmen. Eller som kråkan i sången - än slant det dit och än slant det ner i diket. Känns också som att detta kan vara från dag till dag, från timme till timme och ibland tom ner på sekundnivå.

Ena sekund har jag grymt fokus och tänker minsann inte äta en bulle. För att i nästa sekund sitta och mumsa på en. Say what? Just nu tröstäts det en mass och tror mig det märks... Kläder som satt bra och kunde knäppas för två månader sedan kan numera inte användas. Och då har jag ändå inte ätit överdrivit men denna kroppen är fantastisk på att lagra allt! Fast visst har jag ätit för ni vet den där känslan när man tuggar och tuggar för att fylla något sorts tomrum i kroppen. Men det kvittar hur mycket du äter för du blir aldrig tillfredsställd för tomrummet fanns egentligen inte i din mage...

Varför har jag ingen fokus just nu och istället trycker i mig pizza? Varför kan inte ens motivation att sköta kosten, träningen och hälsa alltid vara på topp? Jag menar det borde ju vara ens topp prio alltid. För så fort man börjar slarva så mår man sämre och sämre. Varför infinner sig inte då motivation automatiskt att "sköta sig" för att må bra? Borde ju vara ren överlevnad. Nä istället gräver man gropen djupare och djupare.

Finns olika anledningar till att jag just nu befinner mig i en svacka. Pollenallergi och massiv trötthet (så fort jag slutade med de starka kortisontabletterna kom det tillbaka), misströstan över 8-17-platsen (nog pratat om det här men faktiskt den största anledningen), trött på att kämpa mot sug (jag hittar inte motivation till varför jag inte ska välja strunt trots midjefluff, våg som visar plus, kläder som inte passar och cykelsemester).

Denna veckan har inget känts kul och offerkappan hänger tungt på axlarna. Itrim-träffen i måndags sög mer energi än den gav. Nu träffas vi ju bara en gång i månaden och det känns inte tillräckligt. Plus mer praktiska teman som konditionsträning och matlagning. Jag vill ha mera mental träning och jag hittar ingen gemenskap i gruppen längre för nu är det så många nya dvs vet inte vad folk heter m.m. Om jag inte skriver något i fb-gruppen så händer inget. Mycket gnäll men ingen spirit om du förstår vad jag menar.

Även om situationen har löst sig på Itrim Lund (ny ägare och vi fick behålla vår coach) så känner jag ingen positiv vibe. Känns som det har gjort sitt lite grann tyvärr. Jobbigt när det är så dyrt och självklart kommer jag gå dit etc. Fast känns som de verktyg jag kunde få därifrån har jag fått plus fokusen ligger bara på antal kilo. Mitt mål nu är annorlunda och jag känner att jag behöver en annan sorts hjälp.

Ja jag vill fortfarande neråt på vågen (speciellt nu när det visas en 8 först igen...) men jag vill snarare hitta min balans mellan tung träning och hur mycket jag ska äta för att må bra (och att vågen inte sticker iväg uppåt). Nä inte handflatan utan jag menar jag vill veta x % protein för att få utdelning på min träning. Inte äta för lite för jag är rädd att gå upp och sedan i nästa sekund "dö av hunger" och trycka i mig en chokladkaka. Alternativt inte heller trycka i mig för mycket för att jag har ju tränat så hårt och jag har så mycket muskler.

Jag vet ju mitt facit. Det handlar om träning/röra på sig, det handlar om vad jag stoppar i mig och det handlar om hur jag hanterar min mentala status. Jag vet att jag mår bättre och blir mättare om jag fokuserar på lax istället för bröd. Jag kan ju teorin vad det gäller kost men det betyder inte att jag automatiskt stoppar "rätt" sak i munnen. Eller jo jag kan sätta ihop ett träningsprogram men det betyder inte att jag tränar just det när jag borde. Det jag försöker säga är att ja jag har alla teoretiska verktyg och jag har kommit otroligt långt men jag är inte i hamn utan ligger och skvalpar utanför med siktet lite luddigt inställt på kajplats.

Så för att sammanfatta det hela så går det åt pipsvängen just nu och känns TUNGT! Ena dagen känner jag mig stark och laddad för att nästa känna mig ömklig och sårbar. Det är väl som med livet det går upp och ner som en bergodalbana och ibland får man bara gilla läget. Dock tror jag starkt på att snart måste jag börja skyffla som tusan för den här gropen vill jag inte ska bli djupare! Men Sickan jag slipar på en plan...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför är jag öppen med min Gastric Bypass?

Jag är tillbaka...

Dag 70 - Förlängt abonnemang på Mamma Fitness