Är det skillnad Jensen?
Jag skriver inte detta för att få en massa kommentarer (även om det goes with the territory) i någon riktning. Varken som hejarop eller pekpinnar om hur jag borde göra. Jag vet mycket väl hur jag ska äta och vad jag ska undvika... Det är inte kunskapen som saknas utan vi pratar om att hantera ett beroende. Denna bloggen är min dagbok. Det var ju faktiskt så det började med typ 0 läsare för att kunna följa min egna utveckling från de där 117 kilona (och då vägde jag mig inte ens när jag var som tyngst men det vill jag inte tänka på nu) med start i januari 2008. Idag är formatet detsamma men kanske lite fler som kikar in...
Självklart skriver jag inte om allt i mitt privatliv här för det är inte relevant. Dock vill jag vara "brutalt" ärlig med vad som händer under min hälsoresa. Jag vill inte bara skriva om det good stuff även om jag gör mitt bästa att förmedla positiv energi för det får mig själv att må bättre. Att sitta här och bara vara negativ tjänar inget ting till för då mår bara jag dåligt. Det där med positiva tankar you know...
Fast jag tror ni alla som följt mig ett tag också vet att jag brukar skriva om de där dagarna när allt inte är så peachy. Anledningen till det är främst för mig själv för det ger mig en chans att reflektera i tankar och i skrift vad jag kan göra för att ändra på situationen. Analysera vad som gick "snett" och hur jag kan komma på banan igen. Viktig del i processen för min egna utveckling och för att min förändring ska bli varaktig. Det vill säga jag måste jobba med knoppen annars kvittar det hur många träningstimmar jag lägger ner eller vilken mat jag lagar och äter. Men också för att jag vill berätta sanningen - att nej varje dag är inte en dans på rosor utan det är jäkligt tufft att göra en livstilsförändring men det är värt det!!!
Men tar jag inte reda på hur jag funkar kan jag inte heller välja annorlunda. Reder jag inte ut vissa rutiner/vanor kan jag inte förändra dem. Ändrar jag inte gamla sanningar kan jag inte få nya. Ifrågasätter jag inte mina val kan jag inte välja något annat. Kör jag bara på i gamla fotspår kan jag inte förväntar mig andra resultat. Sitter jag bara som ett offer i soffan kan jag inte heller klaga på att inget händer. Blir jag bekväm "bara för att jag kommit så långt" och tror att nu är det fritt fram så vad säger att jag snart inte är tillbaka på ruta 0?
Vad babblar jag om? Jo när blev det okej för mig att äta socker igen? När blev det okej att "förhandla" med maken om att när vi ska på brunch om 2 veckor så ska jag "få" äta våfflor? Varför var det okej att vräka i mig en massa glass igår bara för att jag känner mig ynklig? Tänker inte gå in på detaljer men låt oss säga att kardemumma, kanel, socker och bulldeg vart inblandat plus en massa choklad, vanilj, päron, lakrits i form utav glass.
Ja jag kan skylla på mycket och är ursäkternas drottning a la "men jag har varit så duktig", "jag har sett och tänkt på de där förbaskade kardemummabullarna nu i ett par veckor att jag finally broke", massa kanelbullensdagsreklam överallt", "jag är ynklig då förtjänar jag", "jag har jobbat så hårt så jag vill unna mig". Jo men fortsätt du på den banan Jensen och försök intala dig att du valde rätt. Men till syvende och sist så var det inte värt det, det smakade inte så fantastiskt och hur mår du egentligen?
Nu till saken efter bekännelsens tider... Det jag vill reflektera över är skillnaden och vad menar jag med det? Jo är det någon skillnad idag på mitt ätarbeteende, är det någon skillnad på hur jag mår, är det skillnad på hur jag reagerar jämfört med t.ex. 6 år sedan? Har jag kommit någonvart eller är bloggerskan exakt densamma som 2007? Och japp det finns vissa skillnader och vissa saker är exactly the same...
Skillnader:
DOCK...
Samma ätarbeteende som gör mig övertygad om att jag inte kan hantera socker!!! Jag äter i smyg även om jag erkänner för maken direkt efteråt och här men det är i smyg! Jag hetsäter i 180, gärna liksom ihopa krupen över diskbänken, ståendes. Jag sitter inte ner vid ett bord med tända ljus och njuter utav varenda tugga i lagom takt. Utan tvärtom jag hinner inte smaka vad det smakar och jag njuter inte. Jag skäms och tänker hela tiden medan jag äter - jag borde inte göra detta. Ja nu stoppar jag efter kanske 1/4 av vad jag tidigare kunde sätta i mig men hallå varför köpte jag massa bullar till en början och varför trycker jag i mig dem på mindre än en minut i smyg?
Det vill säga mitt ätarbeteende utav socker har inte ändrats för fem öre sedan typ 3 års ålder när jag kommer ihåg att jag smygåt sockerbitar. Eller när jag nallade frysta kanelbullar och rulltårta i smyg. Eller när jag käkade upp lillebrors chokladkalender i smyg i typ 7 års ålder. Eller tryckte i mig massa godis jag köpt i närbutiken i smyg och i 180 i skogen hemmavid. Eller när jag skulle köpa mjölk till kvällsmaten och passade på att köpa 3 chokladbitar som jag tryckte i mig på hemvägen (vi pratar om mindre än 2 minuters gångväg). Eller när jag som student hellre köpte godis och snabbmat än att köpte riktig mat.
Så visst är det enorma skillnader och jag har kommit så långt. Och ja jag önskar att jag en dag skulle komma dit att jag kan "nöja mig" med lite socker och verkligen njuta av det i ett lugnt tempo. Men helt ärligt vet jag inte om det någonsin kommer att gå och egentligen är ett syfte i sig. Det jag kan göra dock är att dra i handbromsen i tid, se sanningen i vitögat och jobba på att komma på banan igen. Så svaret på frågan är när det blev okej igen med socker... Vet inte exakt när men svaret är att nej det är inte okej. För att jag ska må bra och förbli hälsosam så är det nolltolerans som gäller.
Så hey jag tänker inte gå i veckor nu och slå på mig själv - gjort är gjort. Bara upp på hälsohästen igen och ladda om. Kroppen är också fantastisk och nu sa den ifrån att Jensen du behöver vila. Kört för fullt och sedan när man når "en milstolpe" t.ex. i form utav 9 månaders utvärdering då slappnar man av och blir sjuk... Hmm känns det igen? Kanske inte konstigt att jag är lite trött och fick värsta feberfrossan igår.
Så helgen är avsatt till att ladda batterierna och göra vad jag alltid gör i en sådan här situation: titta på gamla bilder, tjata hål i huvudet på maken, tänka, tänka, tänka, dricka vatten och te, massa TV-avsnitt utav typ "viktminskningshistorier för att få gråta lite och tänka hur det var", skriva av mig här, lägga upp strategin och har åter igen rätt fokus. Idag är det exakt 6 veckor kvar till kettlebellscertifieringen så i helgen slappar jag och avstår all träning. Sen tar jag nya tag och fortsätter min hälsoresa! För nej det är inte lätt och det går hit och dit men vet ni vad - det är så j"#%&a värt det för jag förtjänar att må bäst!!!
Självklart skriver jag inte om allt i mitt privatliv här för det är inte relevant. Dock vill jag vara "brutalt" ärlig med vad som händer under min hälsoresa. Jag vill inte bara skriva om det good stuff även om jag gör mitt bästa att förmedla positiv energi för det får mig själv att må bättre. Att sitta här och bara vara negativ tjänar inget ting till för då mår bara jag dåligt. Det där med positiva tankar you know...
Fast jag tror ni alla som följt mig ett tag också vet att jag brukar skriva om de där dagarna när allt inte är så peachy. Anledningen till det är främst för mig själv för det ger mig en chans att reflektera i tankar och i skrift vad jag kan göra för att ändra på situationen. Analysera vad som gick "snett" och hur jag kan komma på banan igen. Viktig del i processen för min egna utveckling och för att min förändring ska bli varaktig. Det vill säga jag måste jobba med knoppen annars kvittar det hur många träningstimmar jag lägger ner eller vilken mat jag lagar och äter. Men också för att jag vill berätta sanningen - att nej varje dag är inte en dans på rosor utan det är jäkligt tufft att göra en livstilsförändring men det är värt det!!!
Men tar jag inte reda på hur jag funkar kan jag inte heller välja annorlunda. Reder jag inte ut vissa rutiner/vanor kan jag inte förändra dem. Ändrar jag inte gamla sanningar kan jag inte få nya. Ifrågasätter jag inte mina val kan jag inte välja något annat. Kör jag bara på i gamla fotspår kan jag inte förväntar mig andra resultat. Sitter jag bara som ett offer i soffan kan jag inte heller klaga på att inget händer. Blir jag bekväm "bara för att jag kommit så långt" och tror att nu är det fritt fram så vad säger att jag snart inte är tillbaka på ruta 0?
Vad babblar jag om? Jo när blev det okej för mig att äta socker igen? När blev det okej att "förhandla" med maken om att när vi ska på brunch om 2 veckor så ska jag "få" äta våfflor? Varför var det okej att vräka i mig en massa glass igår bara för att jag känner mig ynklig? Tänker inte gå in på detaljer men låt oss säga att kardemumma, kanel, socker och bulldeg vart inblandat plus en massa choklad, vanilj, päron, lakrits i form utav glass.
Ja jag kan skylla på mycket och är ursäkternas drottning a la "men jag har varit så duktig", "jag har sett och tänkt på de där förbaskade kardemummabullarna nu i ett par veckor att jag finally broke", massa kanelbullensdagsreklam överallt", "jag är ynklig då förtjänar jag", "jag har jobbat så hårt så jag vill unna mig". Jo men fortsätt du på den banan Jensen och försök intala dig att du valde rätt. Men till syvende och sist så var det inte värt det, det smakade inte så fantastiskt och hur mår du egentligen?
Nu till saken efter bekännelsens tider... Det jag vill reflektera över är skillnaden och vad menar jag med det? Jo är det någon skillnad idag på mitt ätarbeteende, är det någon skillnad på hur jag mår, är det skillnad på hur jag reagerar jämfört med t.ex. 6 år sedan? Har jag kommit någonvart eller är bloggerskan exakt densamma som 2007? Och japp det finns vissa skillnader och vissa saker är exactly the same...
Skillnader:
- Numera går det inte 1½ vecka, 1½ månad, 1½ år i frossans tecken. Vi pratar om 1½ dag tills sanningen kommer i kapp mig och jag ifrågasätter mitt beteende.
- Jag ser till att äta riktig mat först innan godsakerna!
- Tidigare kunde det vara massiva mängder tex pizza, liter utav coca-cola, efterrätt, kakor, lösgodis, ostbågar på en kväll - idag är inte mängden lika stor för det går bara inte.
- Nu reflekterar jag över hur kroppen reagerar och hur sockret påverkar mig t.ex. huvudvärk, ont i njurarna, slö/ingen energi, beläggning på tungan, uppsvälld ballongmage som ömmar, gasig, rapar. Wow sexy babe!
- "Slår" inte lika hårt på mig själv när det går "fel" utan snarare ORKA dvs Observerar, Registrera, Konstatera och Agera.
DOCK...
Samma ätarbeteende som gör mig övertygad om att jag inte kan hantera socker!!! Jag äter i smyg även om jag erkänner för maken direkt efteråt och här men det är i smyg! Jag hetsäter i 180, gärna liksom ihopa krupen över diskbänken, ståendes. Jag sitter inte ner vid ett bord med tända ljus och njuter utav varenda tugga i lagom takt. Utan tvärtom jag hinner inte smaka vad det smakar och jag njuter inte. Jag skäms och tänker hela tiden medan jag äter - jag borde inte göra detta. Ja nu stoppar jag efter kanske 1/4 av vad jag tidigare kunde sätta i mig men hallå varför köpte jag massa bullar till en början och varför trycker jag i mig dem på mindre än en minut i smyg?
Det vill säga mitt ätarbeteende utav socker har inte ändrats för fem öre sedan typ 3 års ålder när jag kommer ihåg att jag smygåt sockerbitar. Eller när jag nallade frysta kanelbullar och rulltårta i smyg. Eller när jag käkade upp lillebrors chokladkalender i smyg i typ 7 års ålder. Eller tryckte i mig massa godis jag köpt i närbutiken i smyg och i 180 i skogen hemmavid. Eller när jag skulle köpa mjölk till kvällsmaten och passade på att köpa 3 chokladbitar som jag tryckte i mig på hemvägen (vi pratar om mindre än 2 minuters gångväg). Eller när jag som student hellre köpte godis och snabbmat än att köpte riktig mat.
Så visst är det enorma skillnader och jag har kommit så långt. Och ja jag önskar att jag en dag skulle komma dit att jag kan "nöja mig" med lite socker och verkligen njuta av det i ett lugnt tempo. Men helt ärligt vet jag inte om det någonsin kommer att gå och egentligen är ett syfte i sig. Det jag kan göra dock är att dra i handbromsen i tid, se sanningen i vitögat och jobba på att komma på banan igen. Så svaret på frågan är när det blev okej igen med socker... Vet inte exakt när men svaret är att nej det är inte okej. För att jag ska må bra och förbli hälsosam så är det nolltolerans som gäller.
Så hey jag tänker inte gå i veckor nu och slå på mig själv - gjort är gjort. Bara upp på hälsohästen igen och ladda om. Kroppen är också fantastisk och nu sa den ifrån att Jensen du behöver vila. Kört för fullt och sedan när man når "en milstolpe" t.ex. i form utav 9 månaders utvärdering då slappnar man av och blir sjuk... Hmm känns det igen? Kanske inte konstigt att jag är lite trött och fick värsta feberfrossan igår.
Så helgen är avsatt till att ladda batterierna och göra vad jag alltid gör i en sådan här situation: titta på gamla bilder, tjata hål i huvudet på maken, tänka, tänka, tänka, dricka vatten och te, massa TV-avsnitt utav typ "viktminskningshistorier för att få gråta lite och tänka hur det var", skriva av mig här, lägga upp strategin och har åter igen rätt fokus. Idag är det exakt 6 veckor kvar till kettlebellscertifieringen så i helgen slappar jag och avstår all träning. Sen tar jag nya tag och fortsätter min hälsoresa! För nej det är inte lätt och det går hit och dit men vet ni vad - det är så j"#%&a värt det för jag förtjänar att må bäst!!!
Härlig blogg du driver!!
SvaraRaderaJag är med en av dem som gått ner mycket i vikt..men jag har lagt det liv jag hade när jag gick ner i vikt bakom mig.
Jag blev.....kan man säga manisk och ändå låta lite vettig? :P
Jag gick flera mil med min rollator varje dag...
Struntade i att äta godis med mer.
Det gjorde....
Oj....här tar jag för givet att du har intresse av att läsa om mig och min resa att bli smal. :P
Härlig blogg!!
Detsamma till dig Herr Dunderbar!!! Nä vet vad du menar och det gäller att hitta balansen :-)
Radera