Jag kunde...

Igår kväll kändes min kropp rent för sliten för att orka med en löparrunda. Speciellt knäna. Blev ett tufft PT-pass plus ett tufft rehab-pass så jag "ställde in". Därför när klockan ringde 06 imorse så vart jag trött men jäkligt inställd på att ut ska jag. Fick ändå samla lite mod i sängen först men till sist så kom arslet ur...

Behövde samla mod för på dagens schema vart ett grönt 45 minuters pass. Det vill säga mitt tredje gröna pass i mitt liv vilket innebär löpning hela tiden inga gåsteg. Plus att de två tidigare har varit på 30 minuter och helt plötsligt en 50% ökning. Att säga att jag var nervös vart en underdrift.

Problemet är ju huvudet dvs allt sitter där. Om man intalar sig själv att det kommer göra ont, vara tungt, jag kommer inte klara det etc. Då blir det fail på den. Klart det kommer vara jäkligt obekvämt och rent ut sagt det gör ont. Men det är tillfällig smärta för att kroppen inte är van. Den skriker - va fasiken håller du på med??? Vi kunde ju ligga i sängen och ha det mysigt istället...

Det kändes tungt men faktiskt inte i lungorna som jag alltid tror det ska baserat på min allergi/astma-historik. Dock är det inte det som är problemet utan det är att kroppen är tung och då känns det i benen att springa. Åter igen inte ont = skada utan ont = obekväm. Men pressar du inte dig själv utanför bekvämlighetslådan så förvänta dig inte i heller några resultat.

Och vet ni vad??? Denna lilla runda bloggerskan tog sig runt i 45 minuter eller det blev faktiskt 47 med 1,30 mins gång som uppvärmning. Så i exakt 45 minuter och 30 sekunder så intalade jag mig bara ett löpsteg till och bara ett till. Hade också extra peppning i form utav PT-Malous ord i huvudet "ge inte upp det är nu det ger" och Annika och Malins tips - skit samma om det går i snigelfart men GÅ för fasiken inte utan det ska vara löpsteg...

Börjar faktiskt nästan böla när jag skriver detta för jag just precis nog insåg att bara för 3 veckor sedan tvivlande jag verkligen på att detta ens var möjligt. Jag sprang i 45 minuter. Jojojo i snigelfart men med löparsteg hela j#%¤&a rundan. Så det så!

Kommentarer

  1. heja heja!! Du är bara sååå bra :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar Camilla! Ja det är jag faktiskt :-)

      Radera
  2. Springa 45 minuter! Det är ju skitlänge! Jätteduktigt Tina!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är det och imorgon ska jag göra det igen... Tack!

      Radera
  3. Jag tycker du är så himla duktig. Allt du har gjort och gör, och så joggar du nu dessutom. Vad är knepet med lungorna, för jag har samma problem, det känns som om bröstet skall sprängas (och jag joggar inte). Vi ses på måndag, hoppas jag verkligen. Trevlig midsommar/Kram Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Margaretha! Och det var så kul att se dig igen i måndags. Imorgon blir det löpning för mig men jag hoppas vi ses nästa måndag. Återkommer om oljorna i ett inlägg. Kram

      Radera
  4. Hang in there! Visualisera dig när du springer tjejmilen! Jag hejar på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det enda som finns i skallen nästan under rundorna :-) Tack Suzan för allt pepp!!!

      Radera
  5. D va ungefär de tänket jag hade när jag hade sprungit backen 4 gånger, liiiite till jag vet att jag klarar d. Och d är nu d tar.... Och det blev mer...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis man måste pusha sig själv för man kan sp mycket mer än vad man tror!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hur många burpees?

Recension av tyngdtäcke

Har du en hinklista?