Jag valde livet!

Jag får väldigt ofta frågorna - vad motiverar dig och hur orkar du hålla motivationen vid liv? Min starkaste motivation är att jag valde livet. När jag vägde 117 kilo till 162 cm tillbringade jag livet med att jobba, äta  och sova. Inget kul, inget att hitta på saker och inget vart roligt. Snarare var jag konstant för trött, irriterad, deprimerad, arg, ledsen för att göra något och hade inte heller vilja att hitta på något.

Min trygga värld var hemma i soffan med skräpmat och godis. Jag umgicks endast med maken, kollegor och närmaste familj och vänner. Jag rörde inte på mig i onödan för det vart för jobbigt. Till exempel när maken och jag var på semester och på utflykt så fick jag vänta vid bussen för jag orkade helt enkelt inte förflytta min kropp. Jag hade ont överallt i kroppen och att vara social vart plågsamt för det enda som snurrade i huvudet var: vad ska jag då ha på mig, alla kommer tycka jag är fet, och jag får inte äta för mycket...

Sådant bryter ner ditt psyke sakta men säkert och till sist består din självbild utav att - du är totalt värdelös på alla sätt och vis så du kan lika bra göra det lite värre. Hur kan man låta sig själv förfalla på det sättet? Enkelt man förnekar allt och äter upp sina känslor oavsett om de är glada känslor eller negativa känslor. Allt kan firas eller unnas för livet sucks. Men man lever verkligen inte sitt liv till fullo utan man sitter i evig väntan i något slags psykologiskt väntrum.

Alla har vi bagage och ursäkter. Tro mig jag har svart bälte i offermentalitet. Men med en pappa som gick bort i hjärtattack innan han fyllde 60 år och med en mamma med högt blodtryck och diabetes samt liknande historier på båda sidorna släkten så är det inte frågan om utan när det ska inträffa en själv. Då kan man inte förneka i all evighet men var och en har sin egen botten dvs när det helt enkelt får vara nog.

För mig inträffade det efter att min pappa gick bort 2006 och när min lillebror fick ytterligare en djup psykos under 2007. Plus lite annat skit. Efter att under dessa 2 åren tillbringa all vaken tid att tänka på andra tex saknaden och sorgen efter min älskade pappa eller hur min fina mamma hade det ensam i huset eller hur lillebror mådde. Samt kämpa för att min lillebror skulle få rätt vård samtidigt som jag jobbade jättemycket, reste konstant i jobb och åt mig sakta men säkert till döds som jag fick nog.

Under hösten 2007 var det många funderingar och tankar på hur bryter jag denna cykel? Hur ska jag undvika att försämra min hälsa? Hur kan jag få bättre balans i mitt liv? Hur ska jag kunna tänka på mig själv? Hur ska jag kunna "ge" min make en bättre fru som faktiskt lever och inte sitter som ett kolli i soffan och inte vill hitta på saker? Hur ska jag må bra? Jag valde helt enkelt livet och 1 januari 2008 tog jag det första babysteget!

Jag bestämde mig och kämpade mig tillbaka. Varje dag är inte enkel som till exempel när jag tappade bort mig under våren 2010 främst pga utav jobb.  Dock är min absoluta starkaste motivering att jag aldrig vill tillbaka till att existera på det sättet. Jag skriver så medvetet för jag kan inte kalla det leva. Nu lever jag både i medvind och motgång men jag gör det medvetet. För att ge upp finns inte för då ger jag upp mig själv!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför är jag öppen med min Gastric Bypass?

Jag är tillbaka...

Dag 70 - Förlängt abonnemang på Mamma Fitness