Inget att bevisa längre...

Har funderat över något de senaste veckorna som faktiskt har ändrat lite mitt tankesätt kring träning. Framför allt kring min egna prestation och vad för typ av träning jag älskar och må bra av. Utan att jag har reflekterat över det så har ju i mångt och mycket de senaste 5 åren handlat om att bevisa för mig själv att jag kan jag med.

Pratar ofta om min första träningsupplevelse med PT Jennie första veckan i januari 2008 på min föreläsning om min hälsoresa. (Tänkte förresten blogga lite om den de kommande dagarna för jag känner att jag behöver själv upprepa vissa saker så att jag inte glömmer.) Den där upplevelsen när jag med 117 kilo på kroppen fick övningen att lägga mig ner på golvet och sen resa mig igen.

Nej inte burpees utan bokstavligen bara komma på ett sätt jag kunde få ner min kropp så jag la mig på rygg alternativt mage för att sedan resa mig igen. Kommer aldrig glömma det eller jo lite har jag nog förträngt för att det gjorde för ont både i kroppen och i själen att jag inte stoppat min överätande tidigare :-( Samtidigt har det ju varit en del i drivkraften - att jag kan jag med.

Jag är en träningsmänniska, jag älskar träning, träning är en naturlig del i mitt liv, jag mår bra utav träning, jag får en kick utav träning, jag känner massa träningsmänniskor, jag hittar träningskläder som passar, jag kan åka på träningsevent, jag kan vara instruktör/coach, jag kan göra en burpee, jag vet vad ett olympiskt lyft är, jag kan ställa in smith-maskinen och hantera TRX-banden, jag är uppe i stort sett varje morgon och kör i hemmagymmet, jag har för sjutton gjort chins och så mycket mer!!!

Nej jag tänker inte sluta med träningen. Det är inte det jag säger med detta inlägget. Aldrig är svaret för numera är det ju en del utav min identitet. Det jag försöker säga är att jag behöver inte längre bevisa något för mig själv. Äntligen har polletten trillat ner och jag VET att jag KAN. Lika mycket och i vissa fall mer eller mycket mer än många andra. Haha vilken skrythöna jag är :-)

Jag behöver inte välja de mest utmanade passen eller testa allt som är nytt, jag behöver inte älska löpning för att många andra gör det, jag kan välja träning som gör mig glad och träning som jag behöver för att må bra eller utvecklas mot det jag vill åstadkomma. Tex i dag på Actic Training Day. Första träningseventet som jag ser riktigt fram emot - låter lite ledsamt inser jag :-(

Nej inte för att det är Actic eller just denna dagen. Men för att för första gången i mitt liv - där jag skolkade ifrån varenda gympatimme som gick och där jag från skolan till 35 års ålder rörde på mig så lite det bara gick - så känner jag att jag hör hemma, jag väljer vad jag vill träna med hjärtat, jag vet rutinerna med kläder, packning och mat, jag vet min kapacitet och jag har benhård vilja att aldrig ge upp.

Fast fortfarande med en spänningsfaktor som gör att det pirrar lite i magen men på ett bra sätt. Jag känner ju inte till passen och jag har ju anmält mig till yoga. Men jag har gjort det med nyfikenhet och med öppet sinne att jaja jag gör mitt bästa så går det bra. Först nu kan jag med hela hjärtat säga - JAG VET ATT JAG KAN!!!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hur många burpees?

12 veckor med Itrim

5 månader sedan min Gastric Bypass