Våga utmana dig själv!
Jag skrev i måndags att jag varit så långt utanför bekvämlighetszonen att jag behövde ansöka om visum för att bli insläppt. Vilket var helt sant för i helgen så har jag varit oerhört obekväm både kroppsligt och knoppsligt. Men samtidigt också bekväm eftersom jag har gjort något som jag älskar nämligen att träna och för att jag vågade vilket gett mig ökat självförtroende för vad jag faktiskt kan. Det är häftigt!
Jag tror väldigt många är rädd för att känna sig utanför, obekväma, att man inte passar in eller vilken benämning man nu använder. Tror också det är vanligare för tjejer än killar. Åter igen en generalisering men på något sätt har jag känslan att killar har bättre självförtroende för vad de kan prestera. Och ibland lite för mycket... Hur många känner inte igen tugget om att jo men jag spelade fotboll när jag var 20 och nu när de är medelålders så tror de fortfarande att de kan göra ett hattrick på 20 sekunder fast de inte rört sig på de senaste 30 åren...
Och absolut promenader är ju jättebra. Rörelse, frisk luft och du kanske har trevligt sällskap med dig. Perfekt men jag tror inte det räcker om det nu inte är så att man har någon kroppslig begränsning som hindrar en. Men jag tror många är rädda för att känna sig lost, att det gör ont eller helt enkelt man vill inte göra bort sig. Jag är övertygad att om fler kvinnor styrketränade och byggde upp sina muskler (nä jag menar inte att tävla i bodybuildning) så skulle inte så många ha så mycket värk till exempel.
Men tröskeln att lära sig alla maskiner med inställningar och vikter, teknik och övningar ter sig så otroligt höga att det är lättare att boka in sig på ett zumbapass. Och åter igen zumba är skitbra men jag tror på muskler :-) Jag tror också att man måste utmana kroppen för att vinna över den. Ja du kan säkert få ett shysst resultat ändå men om du går på samma pass vecka ut och vecka in så stoppas din utveckling. Jag menar hur mycket snabbare cyklar du på spinningen egentligen efter ett år?
De första två åren på min hälsoresa gick jag enbart på grupppass (sporadiskt) samt tränade med PT. Ingen tid själv i gymmet. Det vågade jag absolut inte för jag hade ju ingen aning om hur det gick till. Men sen bestämde jag mig. Jag måste omvandla min kropp, bli tajtare och bygga muskler så jag slipper ha ont överallt hela tiden. Jag skulle övervinna de där maskinerna och gymmet. Det tog mig 6 månader att gilla läget dvs inte behövde vrålstirra på fusklappen om inställningarna, vikter övningar etc.
Ja jag vet alla har inte det tålamodet eller den motivationen men det jag skulle vilja förmedla är att våga hoppa ut i det okända och våga utmana dig själv även om det tar tid. För vet du vad? Vinsten är otroligt stor. Min axel som varit kass i många år känns inte längre. Min svanskota blir bättre och bättre. Jag bli tajtare och tajtare dvs mindre i kroppen även om vågen visar det samma. Jag har ökat självförtroende för jag vet att jag kan även om jag ibland blir rätt, feg och osäker. Jag har för sjutton gått från 117 kilo till att kunna kalla mig kettlebellsinstruktör.
Och jag var fasiken så mycket mer obekväm med 30 kilo extra då jag var nervös t.ex. varje gång jag skulle sätta mig ner på en stol på ett fik - skulle den hålla, hur mycket skulle den klämma om låren (var ständigt blå), kommer jag ur den utan att den sitter fast på gumpen? Det mina vänner är att vara obekväm, ständigt rädd och ängslig. Att pressa sig i gymmet det är härligt, svettigt, roligt och ibland lite nervöst men jag har växt som individ det senaste året för att jag har vågat.
Så vad väntar du på? Vad är din ursäkt och vill inte du vinna över din kropp? By the way var inte rädd för att be om hjälp. Ibland får jag inte rätt på en inställning eller övning ja men då frågar jag personalen i repan, en träningskompis, PT-Malou, på bloggen, på fb, på twitter. Och vet du vad man får hjälp. Våga fråga, våga be om hjälp och framför allt VÅGA hoppa ut i det okända. Vem vet du kanske blir hooked som jag :-)
Jag tror väldigt många är rädd för att känna sig utanför, obekväma, att man inte passar in eller vilken benämning man nu använder. Tror också det är vanligare för tjejer än killar. Åter igen en generalisering men på något sätt har jag känslan att killar har bättre självförtroende för vad de kan prestera. Och ibland lite för mycket... Hur många känner inte igen tugget om att jo men jag spelade fotboll när jag var 20 och nu när de är medelålders så tror de fortfarande att de kan göra ett hattrick på 20 sekunder fast de inte rört sig på de senaste 30 åren...
Och absolut promenader är ju jättebra. Rörelse, frisk luft och du kanske har trevligt sällskap med dig. Perfekt men jag tror inte det räcker om det nu inte är så att man har någon kroppslig begränsning som hindrar en. Men jag tror många är rädda för att känna sig lost, att det gör ont eller helt enkelt man vill inte göra bort sig. Jag är övertygad att om fler kvinnor styrketränade och byggde upp sina muskler (nä jag menar inte att tävla i bodybuildning) så skulle inte så många ha så mycket värk till exempel.
Men tröskeln att lära sig alla maskiner med inställningar och vikter, teknik och övningar ter sig så otroligt höga att det är lättare att boka in sig på ett zumbapass. Och åter igen zumba är skitbra men jag tror på muskler :-) Jag tror också att man måste utmana kroppen för att vinna över den. Ja du kan säkert få ett shysst resultat ändå men om du går på samma pass vecka ut och vecka in så stoppas din utveckling. Jag menar hur mycket snabbare cyklar du på spinningen egentligen efter ett år?
De första två åren på min hälsoresa gick jag enbart på grupppass (sporadiskt) samt tränade med PT. Ingen tid själv i gymmet. Det vågade jag absolut inte för jag hade ju ingen aning om hur det gick till. Men sen bestämde jag mig. Jag måste omvandla min kropp, bli tajtare och bygga muskler så jag slipper ha ont överallt hela tiden. Jag skulle övervinna de där maskinerna och gymmet. Det tog mig 6 månader att gilla läget dvs inte behövde vrålstirra på fusklappen om inställningarna, vikter övningar etc.
Ja jag vet alla har inte det tålamodet eller den motivationen men det jag skulle vilja förmedla är att våga hoppa ut i det okända och våga utmana dig själv även om det tar tid. För vet du vad? Vinsten är otroligt stor. Min axel som varit kass i många år känns inte längre. Min svanskota blir bättre och bättre. Jag bli tajtare och tajtare dvs mindre i kroppen även om vågen visar det samma. Jag har ökat självförtroende för jag vet att jag kan även om jag ibland blir rätt, feg och osäker. Jag har för sjutton gått från 117 kilo till att kunna kalla mig kettlebellsinstruktör.
Och jag var fasiken så mycket mer obekväm med 30 kilo extra då jag var nervös t.ex. varje gång jag skulle sätta mig ner på en stol på ett fik - skulle den hålla, hur mycket skulle den klämma om låren (var ständigt blå), kommer jag ur den utan att den sitter fast på gumpen? Det mina vänner är att vara obekväm, ständigt rädd och ängslig. Att pressa sig i gymmet det är härligt, svettigt, roligt och ibland lite nervöst men jag har växt som individ det senaste året för att jag har vågat.
Så vad väntar du på? Vad är din ursäkt och vill inte du vinna över din kropp? By the way var inte rädd för att be om hjälp. Ibland får jag inte rätt på en inställning eller övning ja men då frågar jag personalen i repan, en träningskompis, PT-Malou, på bloggen, på fb, på twitter. Och vet du vad man får hjälp. Våga fråga, våga be om hjälp och framför allt VÅGA hoppa ut i det okända. Vem vet du kanske blir hooked som jag :-)
Kommentarer
Skicka en kommentar