Är det sant?
När jag nu sitter hemma i soffan efter en otroligt intensiv helg och skriver detta så känns allt så overkligt. Att jag kan numera säga att jag är Kettlebellsintruktör - say what??? För denna helgen har jag pushat mig själv så långt ifrån bekvämlighetslådan att jag behöver söka visum för att bli insläppt igen. Och hade jag vetat hur tufft det skulle vara så hade jag nog väntat med denna utbildningen tills kroppen var lite lättare. Men å andra sidan då hade jag nog aldrig gjort det. Ibland måste man bara ignorera ursäkterna som vimlar runt i skalle och bara våga skutta ut i det okända. För vet ni vad? Man fixar mer än vad man tror!
Men vi börjar från början. Jag åkte upp till Stockholm sent i fredagskväll. Fick en god natts sömn och fyllde på med en stadig hotellfrukost. Tur var att jag lämnade hotellet i tid för det blev en lite omväg till ConCor men till sist hittade jag dit. Pirrigt i magen men än så länge lugn. Fast typ 5 sekunder senare när jag kom in genom dörren och såg de andra så blev jag nervös på direkten :-) Inte för att jag just såg de andra deltagarna utan mer att nu är det ju på riktigt...
Träffade Olof och Chris från Spartan, Betty och Helena igen vart jättekul och då släppte det lite. Även om Helena och jag övervägde att bli kvar i omklädningsrummet :-) Träffade också fina Linda och hennes karl Tomas i verkligheten. Tänk vad många nya fantastiska vänner denna bloggen och min nya livsstil har gett mig!!! Coolt och härligt tycker jag! Men vi har inte hunnit snickesnacka så mycket utan det har varit fullt ös. Vi har i princip inte haft någon teori utan allt har handlat om att öva, öva, öva, korrigera, korrigera, korrigera, instruera, instruera, instruera, äta, äta, äta, dricka vatten, dricka vatten, dricka vatten, sova, sova, sova och känn för sjutton inte efter hur varenda muskel i kroppen SKRIKER.
På lördagsvällen när jag käkat och låg i sängen och bara hade ont blev jag orolig för hur sjutton jag skulle klara en dag till. Sov inte så bra den natten. Och på söndagmorgon brände tårarna bakom ögonlocken hela morgonen. Jag var så trött, hade så ont och var så nervös över att jag inte skulle klara det. Ville ju inte ge upp men yikes vad nära jag vart. Kändes som jag kunde ingetting, att min kropp bara var enorm och otränad och att jag bara ville åka hem. Men skam den som ger sig och jag ville ju så gärna detta. Plus att om jag ska nå mitt mål nästa år att bli en Spartan-instruktör så kan jag för sjutton inte ge upp nu innan det ens har börjat...
Så jag bet ihop och körde på. Efter en stund kändes det mycket bättre och lusten till kettlebellsen kom tillbaka. Kunde tom svinga med ett leende på läpparna... Vi delades in i grupper och körde övning efter övning och gav varandra feedback. Och då förstod jag att även de andra var lika möra som jag. Och också hade räknat minuterna på lördageftermiddagen tills vi vart färdiga :-) Men vi kämpade på tillsammans trots ömma kroppar och gav inte upp. Och även om min kropp är trött idag och träningsvärken i lår och rumpa är brutal så sitter jag ändå här med ett leende. Fast det kommer nog dröja några dagar tills jag vill svinga runt en kula igen :-)
Och det har definitivt inte sjunkit in ännu att jag numera kan hålla kettlebellspass och coacha någon annan i kettlebellteknik. Och på något sätt känner jag mig både redo och inte. Jag har fått ett ökat självförtroende för vad jag fixar med min kropp. Och jag har fått jättemycket beröm för min teknik denna helgen från de som verkligen kan sin sak och det stärker mig något otroligt. Olof sa också att han såg skillnad på de två månaderna sedan Motala-helgen så det är bara att fortsätta på denna banan för att nå mitt mål. Å andra sidan så känner jag att jag har en bit kvar innan jag skulle vilja hålla i kettlebellspass och då menar jag inte utifrån min kunskap. Jag vill helt enkelt vara i bättre shape samt öva ännu mera för min egen skull.
Slutligen måste jag åter igen tacka Olof, Chris, Betty, Carolina, Helena, Linda, Tomas, Monika, Rolf, Magnus och alla andra deltagare för en helt underbar, svettig, härlig, utmanade, nästangråt-frambringande och rolig helg. Där alla gav allt och stöttade varandra i sann Spartan-anda. Men speciellt Helena som har stöttat mig på ett helt otroligt sätt - tack Helena!!! Och tänk att det är sant att denna fd 117 kilos soffpotatis kan svinga runt en kula i 2 hela dagar och numera titulera sig kostrådgivare, löpare samt kettlebellsinstruktör. Och mer ska det bli...
Men vi börjar från början. Jag åkte upp till Stockholm sent i fredagskväll. Fick en god natts sömn och fyllde på med en stadig hotellfrukost. Tur var att jag lämnade hotellet i tid för det blev en lite omväg till ConCor men till sist hittade jag dit. Pirrigt i magen men än så länge lugn. Fast typ 5 sekunder senare när jag kom in genom dörren och såg de andra så blev jag nervös på direkten :-) Inte för att jag just såg de andra deltagarna utan mer att nu är det ju på riktigt...
Träffade Olof och Chris från Spartan, Betty och Helena igen vart jättekul och då släppte det lite. Även om Helena och jag övervägde att bli kvar i omklädningsrummet :-) Träffade också fina Linda och hennes karl Tomas i verkligheten. Tänk vad många nya fantastiska vänner denna bloggen och min nya livsstil har gett mig!!! Coolt och härligt tycker jag! Men vi har inte hunnit snickesnacka så mycket utan det har varit fullt ös. Vi har i princip inte haft någon teori utan allt har handlat om att öva, öva, öva, korrigera, korrigera, korrigera, instruera, instruera, instruera, äta, äta, äta, dricka vatten, dricka vatten, dricka vatten, sova, sova, sova och känn för sjutton inte efter hur varenda muskel i kroppen SKRIKER.
På lördagsvällen när jag käkat och låg i sängen och bara hade ont blev jag orolig för hur sjutton jag skulle klara en dag till. Sov inte så bra den natten. Och på söndagmorgon brände tårarna bakom ögonlocken hela morgonen. Jag var så trött, hade så ont och var så nervös över att jag inte skulle klara det. Ville ju inte ge upp men yikes vad nära jag vart. Kändes som jag kunde ingetting, att min kropp bara var enorm och otränad och att jag bara ville åka hem. Men skam den som ger sig och jag ville ju så gärna detta. Plus att om jag ska nå mitt mål nästa år att bli en Spartan-instruktör så kan jag för sjutton inte ge upp nu innan det ens har börjat...
Så jag bet ihop och körde på. Efter en stund kändes det mycket bättre och lusten till kettlebellsen kom tillbaka. Kunde tom svinga med ett leende på läpparna... Vi delades in i grupper och körde övning efter övning och gav varandra feedback. Och då förstod jag att även de andra var lika möra som jag. Och också hade räknat minuterna på lördageftermiddagen tills vi vart färdiga :-) Men vi kämpade på tillsammans trots ömma kroppar och gav inte upp. Och även om min kropp är trött idag och träningsvärken i lår och rumpa är brutal så sitter jag ändå här med ett leende. Fast det kommer nog dröja några dagar tills jag vill svinga runt en kula igen :-)
Och det har definitivt inte sjunkit in ännu att jag numera kan hålla kettlebellspass och coacha någon annan i kettlebellteknik. Och på något sätt känner jag mig både redo och inte. Jag har fått ett ökat självförtroende för vad jag fixar med min kropp. Och jag har fått jättemycket beröm för min teknik denna helgen från de som verkligen kan sin sak och det stärker mig något otroligt. Olof sa också att han såg skillnad på de två månaderna sedan Motala-helgen så det är bara att fortsätta på denna banan för att nå mitt mål. Å andra sidan så känner jag att jag har en bit kvar innan jag skulle vilja hålla i kettlebellspass och då menar jag inte utifrån min kunskap. Jag vill helt enkelt vara i bättre shape samt öva ännu mera för min egen skull.
Slutligen måste jag åter igen tacka Olof, Chris, Betty, Carolina, Helena, Linda, Tomas, Monika, Rolf, Magnus och alla andra deltagare för en helt underbar, svettig, härlig, utmanade, nästangråt-frambringande och rolig helg. Där alla gav allt och stöttade varandra i sann Spartan-anda. Men speciellt Helena som har stöttat mig på ett helt otroligt sätt - tack Helena!!! Och tänk att det är sant att denna fd 117 kilos soffpotatis kan svinga runt en kula i 2 hela dagar och numera titulera sig kostrådgivare, löpare samt kettlebellsinstruktör. Och mer ska det bli...
Ömma men helt okej :-)
Åh vad grym du är! stort grattis! vilken kämparglöd!
SvaraRaderaTack så jättemycket Annika! Hoppas allt är väl med dig!
RaderaVa glad jag blir för din skull. Du är helt fantastisk som klarar av att byta livsstil. Jag tror du kommer bli en heltrygg coach för andra som vill göra ngn form av livsstilsförändring för du själv valt "den hårda vägen" - och har hittat GLÄDJEN i den.
SvaraRaderaÅh Anonym så glad jag blev för denna kommentaren. Gav mig lite mer självförtroende att en dag kan jag nog bli den där coachen och ge tillbaka till andra som kämpar. Stort tack!!!
Raderaoh jisses vad du är modig och fantastisk..hade också velat prova på kettle..men med en stel handled så går nog inte det....
SvaraRaderakram
susanne
Ja i helgen var jag faktiskt det :-) Man kan ju alltid prova men naturligtvis ska du vara försiktig och du kanske inte kan göra alla övningar/rörelser. Tack för din kommentar Susanne! Kram
RaderaTACK grymma Tina för de värmade orden. <3
SvaraRaderaDu kämpade på och var grym, glöm aldrig det!
Boka träningsdate om nga månader?
Största kramen!
Är ju sant Helena!!! Nä jag är nog rätt grym :-) Ja det tycker jag. Kram tillbaks!
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaCooolt! Stort supergrattis :)!!!
SvaraRaderaTackar så jättemycket!!!
Radera"ibland måste man bara ignorera ursäkterna som vimlar runt i skallen och bara våga skutta ut i det okända. För vet ni vad? man fixar mer än vad man tror!"
SvaraRaderaDessa ord tar jag med mig och det var klockrent vad jag behöver i mitt liv just nu! Tack Tina! och GRATTIS
Va bra att de passade dig just nu!!! Tack så mycket!
RaderaHej Tina! Nu hittade jag dig via Spartan! vart i skåne finns du? Anna ifrån kursen här... Jag känner igen din resa, har gjort något liknade tillsammans med min Syster, om du minns tjejen som var sen på lördagen och kom ifrån linköping...
SvaraRadera=)
Jag har vänner och familj i skåne så om du vill ses och kanske träna ihop när jag kommer ner så vore det trevligt!
=)
anna
Hej Anna! Kul att du har hitta hit! Jag bor i Hjärup vilket ligger mellan Lund och Malmö. Det hade varit jättekul att träna ihop när du är i närheten. Ha det så bra! Kram Tina
Radera