Kan man och måste man förstå?

Vill absolut inte förringa någon annans resa (för alla har vi vår ryggsäck med innehåll som påverkar) och jag har ingen aning om hur en PT/Instruktör/Motiverare/Inspirerare jobbar mer än från ett kund perspektiv. Men vad jag funderat mycket på sistone är över hur man motiverar någon och hur man motiveras?

Till exempel har jag bestämt för att gå en kostrådgivningsutbildning (inriktning LCHF) på våren och någon instruktörsutbildning på hösten (vad vet jag inte riktigt än) under nästa år. Mest för min egen utveckling då jag vill lära mig mera men också som en motivation. Exempelvis om jag ska gå en styrketräningsinstruktörsutbildning, så måste jag ju vara fit nog själv att delta. Då blir ju min morot att träna och bygga upp min kropp så att jag kan orka göra detta.¨

Just denna inriktning i mitt eget liv har fått mig att fundera mer och mer på hur kan man förstå en annan människa och motivera denna till en livstilsförändring? Finns det någon annan där ute som varit extrem överviktig som idag arbetar som instruktör/motiverare/PT etc? För är det trots allt inte så att en förebild är det som motivera allra mest? Och då menar jag inte ”kan jag, kan du” människorna (de är jag hjärtligt trött på...) utan mer ”jag förstår dig för jag varit där själv” människorna.

Min startvikt var ju 117 kilo till 162 cm - bra jobbat Jensen :-( Och för att räknas som normal enligt BMI (ja jag vet muskler väger mer etc) så ska jag väga 65 kilo. Det är totalt 52 kilo att gå ner. Vi pratar inte 10 kilo eller 10% av ens kroppsvikt - vi snackar Biggest Loser style av viktminskning. När jag vägde som mest hade jag enkelt fått en plats i programmet. Vägde ju typ 20 kilo mer än fjol årets kvinnliga deltagare...

Detta kräver ju en insats som inte kan jämföras rakt av med att ”jag vill gå ner 5-10 kilo inför Beach 2012”. Inte för att det är enkelt men 50 kilo är trots allt mer än 5. När jag började min viktresa 2008 kunde jag tex inte hitta träningskläder i min storlek, jag samlade mod i 1 år innan jag vågade ta mig till det lokala gymmet och grät mig igenom det första året. Jag glömmer aldrig första träningspasset då jag skulle ta mig ner på en matta och upp igen. Det gick knappt att komma ner på mattan och att ta sig upp själv – glöm det!

De flesta PT/instruktörer har ju varit aktiva hela sitt liv. För let’s face it, de flesta som jobbar inom hälsa är människor som alltid varit hälsosam. Tex tränat sedan barnsben och har helt enkelt en idrottsbakgrund vara sig det är i lagsport eller individuell sport. Då blir det ju naturligt att röra på sig. Och självklart så har man ju ett intresse och en kompetens som är ovärderlig. Man förstår sig på hur man ska träna, äta och tänka för att leva ett hälsosamt liv.

Men kan man då förstå hur en riktigt överviktig människa funkar/tänker – både fysiskt och psykiskt? Förstår man rädslan för fysisk aktivtet främst för man är skräckslagen att göra bort sig, oron vad andra ska tycka och tänka och vi ska inte prata om problemet att hitta träningskläder (snygga kan du glömma bara du får upp byxorna över låren ska du vara nöjd)? Förstår man känslorna i samband med övervikt såsom skamkänslor över hur man kunde låta det gå så långt, aggressivitet/irritationen mot sig själv och andra speciellt vid goda råd, ledsamheten och sorg över att man låter livet rinna en förbi etc.

Och måste man förstå för att kunna motivera? Vad tycker du? Hade varit intressant att höra någon annans åsikter om detta. Och har du hittat en förebild enligt min fundering så tipsa mig jättegärna! För just nu känns det som ett tom rum på hälsomarknaden – finns ju graviditet, senior, golf, rehab, tennis etc inriktningar men var finns PT/instruktören som varit extremt överviktig och idag jobbar med att stötta andra extremt överviktiga? Eller ska jag bli den första :-)

Kommentarer

  1. Kloka tankar.:)

    Ungefär lite samma lika som jag som nu jobbar som chef. och har lång erfarenhet från "golvet". Det tror jag gör att jag har mer förståelse än de utan samma erfarenhet.

    SvaraRadera
  2. God kväll...
    Tycker absolut att du ska bli den första..
    Har i säkert 2 år funderat på att börja på gym..Har varit och "hälsat på" tagit öppettiderslappar osv. men kommer ju för tusan inte dit!!!
    Känner mig allmänt obekväm med mina 90 kilo..
    Vad ska få mig att komma igång..
    Viljan finns, jag vet inte vad som stoppar mig..
    Skulle kanske behöva en sån som du =0)
    Kram Linda

    SvaraRadera
  3. Jag jobbar inom sjukvården och opererar dagligen patienter i lokalbedövning som ju är en prestation ( av pat ) Där har jag upptäckt att man måste " peppa " olika patienter på olika sätt, och ju mer man fundrar över detta ju mer spännande blir det. Jag har också märkt att man ibland kan på förhand säga hur man ska peppa bara genom en gest eller ett sätt att uttrycka sig. Detta är nog inget man kan gå kurs för att lära sig ( tror jag ) utan det kommer nog med ett genuint intresse av människor, och med erfarenhet ( den kan ju ibland vara självupplevd ) Jag tror att man måste vara intresserad av människor ( och då hela människan ) för att bli bra.Det är kanske samma rädsla som att våga bli opererad som att våga träna när man är överviktig. Jag tror att du skulle bli alldeles ypperlig som tränare för just sådana problem, men det är nog mer komplex än kanske kortfattat just i detta inlägg, men jag tror stenhårt på din ide. Vi har ju en jädrans massa uppfattningar om saker som är " läskiga" och om sånt som känns oövervinnliga, jag tror man måste börja med folks attityder. Jäkligt spännande tankar, vill veta/höra mer.
    DU är en inspiration för alla oss som får ta del av din resa. Kramar Malin

    SvaraRadera
  4. Hej Tina,
    Väldigt bra inlägg, kunde inte formulerat mig bättre själv. Jag tror att för många är det helt avgörande att få någon med personlig erfarenhet, någon som vet vad man faktiskt går igenom som extremt stor och överviktig. På SATS startar de nu små grupper med viktminskning, jag kikade på deras profiler och ingen hade haft övervikt själv, någon hade läst ämnet, lite som att ta körkort direkt efter teoriboken men utan att ha rattat bilen på riktigt, ingen jag skulle vilja åka bil med direkt. Jag och Tina är inne på samma spår som dig, dvs att på sikt kunna bidra med sina erfarenheter mer professionellt. Man får helt enkelt leta efter sin inspiration själv, via tv, tidningar och bloggar som din. Beslutet att genomföra resan tror jag däremot måste komma inifrån en själv. Hur gärna man än vill att någon ska göra en livsstilsförändring så kan man bara avvakta. jag skrev ett inlägg om detta, bifogar länken här: http://fastienfatsuit.wordpress.com/2011/04/28/smarta-och-radsla-ar-vagen-till-framgang/

    Nu blev det kanske lite longt, sorry!
    Kram från Jennifer i "Fast i en Fatsuit"

    SvaraRadera
  5. Onekligen en mycket bra tanken och jag är övertygad om att det finns behov av den sortens coacher/inspiratörer-bli en sådan!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

12 veckor med Itrim

Hur många burpees?

5 månader sedan min Gastric Bypass