Dag 121 - Rusat in våren
Jaha är ju skyldig er en rapport från gårdagens Vår Rus (japp stavas faktiskt så). Vi var 7 tjejer från jobbet som skulle gå/jogga/lunka/springa runt de 5 kilometerna. Men först hade vi en liten överraskning för Sara som ska gifta sig om några veckor. Fast vädret vart kallt så vi laddade med bubblor och ostbricka på jobb istället :-)
När vi kom in till Malmö började det regna för att sedan hagla! Va fasiken! Så vi sökte skydd bäst vi kunde och då kom jag bort från gruppen. Men det gick bra ändå kom bara så himla långt bak i startfältet och hamnade bakom en massa kafferepstanter. Gillar härmed inte detta lopp för jag tyckte vissa av dessa tanter var direkt ohövliga. Plus att en massa fuskade och genade överallt. Vad är det för sportsanda?
För mycket folk och man kunde inte hålla den takten man ville. Därmed fick jag inte en tid jag tyckte vart bra. Okej allt är relativt. Första gången jag deltog i Vår Ruset så gick jag runt med mina stavar på 55 minuter. De var ett måste för att jag skulle få upp någon fart på min gång. Och jag var helt slut när jag kom i mål. Detta var i början på min resan maj 2008. Ska väl tillägga att jag hade kommit hem från USA dagen innan och vart rätt jetlaggad :-)
Detta året kom jag i mål på 50 minuter utan stavar och utan sällskap. Då hade jag ju också en timme på löpbandet på morgonen på gymmet och jag hade kunna fortsätta en tag till. Visst vart jag trött och svettig men inte helt slut. Dock så hade jag gärna velat komma under 48 min som jag hade på Hjärupsloppet. Och ännu hellre under 45 minuter. Men nu har jag ju något att sträva efter :-)
Måste också dela med mig utav makens kommentar. Jag var inte så medveten om detta scenariot så ibland är det tur att man har nära och kära omkring sig som kan påminna en. Vår Ruset 2008 och Hjärupsloppet 2009 så var jag jätteorolig innan att jag inte skulle klara 5 kilometer och att jag skulle typ komma i mål 3 timmar efter de stängt och gått hem.
I söndags var min största noja att jag skulle bli för kall efter loppet medan vi fika. Jag vill ju inte bli sjuk så jag inte kan träna. Hade inte överhuvudtaget nojat över längden på sträckan eller att jag inte skulle orka eller att jag skulle komma sist. Intressant hur man ändra inställning och hela tiden flyttar fram gränsen för vad som är möjligt. Man ska bara komma ihåg att utmana sig...
När vi kom in till Malmö började det regna för att sedan hagla! Va fasiken! Så vi sökte skydd bäst vi kunde och då kom jag bort från gruppen. Men det gick bra ändå kom bara så himla långt bak i startfältet och hamnade bakom en massa kafferepstanter. Gillar härmed inte detta lopp för jag tyckte vissa av dessa tanter var direkt ohövliga. Plus att en massa fuskade och genade överallt. Vad är det för sportsanda?
För mycket folk och man kunde inte hålla den takten man ville. Därmed fick jag inte en tid jag tyckte vart bra. Okej allt är relativt. Första gången jag deltog i Vår Ruset så gick jag runt med mina stavar på 55 minuter. De var ett måste för att jag skulle få upp någon fart på min gång. Och jag var helt slut när jag kom i mål. Detta var i början på min resan maj 2008. Ska väl tillägga att jag hade kommit hem från USA dagen innan och vart rätt jetlaggad :-)
Detta året kom jag i mål på 50 minuter utan stavar och utan sällskap. Då hade jag ju också en timme på löpbandet på morgonen på gymmet och jag hade kunna fortsätta en tag till. Visst vart jag trött och svettig men inte helt slut. Dock så hade jag gärna velat komma under 48 min som jag hade på Hjärupsloppet. Och ännu hellre under 45 minuter. Men nu har jag ju något att sträva efter :-)
Måste också dela med mig utav makens kommentar. Jag var inte så medveten om detta scenariot så ibland är det tur att man har nära och kära omkring sig som kan påminna en. Vår Ruset 2008 och Hjärupsloppet 2009 så var jag jätteorolig innan att jag inte skulle klara 5 kilometer och att jag skulle typ komma i mål 3 timmar efter de stängt och gått hem.
I söndags var min största noja att jag skulle bli för kall efter loppet medan vi fika. Jag vill ju inte bli sjuk så jag inte kan träna. Hade inte överhuvudtaget nojat över längden på sträckan eller att jag inte skulle orka eller att jag skulle komma sist. Intressant hur man ändra inställning och hela tiden flyttar fram gränsen för vad som är möjligt. Man ska bara komma ihåg att utmana sig...
Kommentarer
Skicka en kommentar