Vår Ruset rapport från Emma


Att löpträna en vardagkväll är svårt att få till. Speciellt under den mörkare årstiden, vilken vi tack och lov nu är på väg bort ifrån. Det är härligt med ljusa kvällar som möjliggör utomhusträning även mitt i veckan, oftast under den berömda Bolibompatimmen. Under påsklovet har däremot barnen varit bortlånade till farmor och mormor. Inte alla samtidigt, men en unge borta varje kväll. Vilket öppnade en möjlighet för löprunda i tisdags när det var Storasyster och Lillebror som var hemma.

Entusiastisk i och med satsningen på Vår ruset snörde jag så på mig skorna. Lycklig över solen smält undan lite snö på grusvägen utanför dörren. Att harva asfaltsrunda för andra gången samma vecka hade inte mina knän gillat. Solen strålade och värmde faktiskt mitt ansikte en smula. Den knappt märkbara vinden hade jag i ryggen och grusvägen var som en gummimatta. Den bjöd på allra bästa svikt och jag fullkomligt flög fram. Kändes det som i alla fall. Jag kände mig som en löpare. Som någon som faktiskt kan njuta av en löprunda.

Strax därpå svängde vägen. Solen som tidigare värmt mina kinder kom nu från sidan. Vinden som visade sig vara starkare än vad jag trott kom nu från andra sidan. Men underlaget, det var fortfarande detsamma. Att ha solen från sidan, det innebär att man får sällskap på sin löparrunda. I de flesta fall får man sällskap av sin egen skugga.

Jag fick istället sällskap av någon annans skugga. För det är det enda som förklarar hur hon sprang. Framåtlutad med endast svag antydan till att lyfta fötterna. Lägg därtill missklädsam kroppsform och lätt kutryggighet. Ser fram emot första gemensamma träningstillfället. Med löparcoach. Något säger mig att jag och grannens skugga behöver det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dag 70 - Förlängt abonnemang på Mamma Fitness

Jag är tillbaka...

Vad har jag inte gjort?