Snurr, snurr, snurr

Just nu är det mycket tankar som snurrar runt i huvudet. Tankar kring vikt, mål, kurser, kost, och allt möjligt känns det. Dock är alla relaterade till mig :-) Det vill säga vad jag har åstadkommit, vad jag gör just nu, vad som kommer hända eller inte, hur tankar styr och vad jag kan förändra. Har väl varit så i några veckorna nu eftersom jag filat på TKAB och fått kursbekräftelser samt startar upp samarbetet med ny PT.

Känns dock som det fått ny boost denna veckan av olika skäl såsom Biggest Loser, nytt träningsprogram, jobb igen och nya rutiner. Känns som allt bara snurrar runt och att jag behöver landa. Tror dock att det kommer ta tid och får göra det också för detta är bara nyttigt för mig. Men samtidigt känner jag att jag måste bearbeta och ta itu med det för att få det resultat som jag önskar och vill ha.

Såsom jag inte var beredd på Expressen reaktionerna (både mina egna och andras) så var jag inte beredd på min egen reaktion på svenska versionen utav Biggest Loser trots att jag bara sett ett halvt avsnitt (ikväll blir det TV4Play och sedan på avsnitt 2 kl 21.00). Tror det beror på olika anledningar som jag försökte bena ut med maken igår samt kollegorna nu under dagen (kommer nog bli mera sånt under säsongens gång tror jag).

Dels blir det nog mer verkligt när det är på svenska, dels med deltagare som väger lika mycket som jag gjorde (och inte som i USA det dubbla), dels med människor runt omkring mig som diskuterar och som söker svar hos mig för jag kan relatera (dvs trodde inte så mycket låg bakom fetman dvs livshistorierna scenariot eller nähä du hade inte alls platsat (de har liksom redan glömt bort hur stor jag var medan jag i mina tankar inte insett att jag inte är så stor längre...)).

Och sedan the surprise. Hade ju helt glömt bort att Nordic Gyms utrustning används i Biggest Loser (liksom förra säsongen). Hajade riktigt till när jag såg "Lyft inte skrot"-loggan eftersom det blev en påminnelse om hela detta äventyret. Och då blev det tankar kring det att ha gått från att vara en "låtsas"-deltagare till att faktiskt vara annonsflicka för de maskiner de riktiga deltagarna använder. Yikes hur gick det till och är det verkligen jag? Lite grann out of body upplevelse...

Sedan fastnade deltagarna, tränarnas och programledarens kommentarer i huvudet. Tex deltagarnas sorg över hur de kunde låta det gå så långt dvs hur kan man låta sig själv förfalla och hela tiden flytta gränsen för vad som är acceptabelt. Eller tränare Mårtens ord att han jobbar bara med människor som vill förändras. Till Jessicas ord att "Det kommer att göra ONT".

Och är det något det gör när det kommer till en hälso- och viktresa så är det ONT. Ont i kroppen över att pressa den till att göra saker som för en normalviktig är självklart som tex att bara resa sig upp från golvet som var en av mina första träningsövningar när jag började. Ont i hjärtat utav sorg, frustration, irritation, glädje - you name it över vad man gjort mot sig själv och vad man har åstadkommit i en förbättrad hälsa och ont i knoppen utav alla tankar (både positiva och negativa).

Och det är väl just nu en väldigt ONT fas jag går igenom dvs tankarna på vad jag håller på med nu och vad som ska hända detta året, hur långt jag har kommit, hur långt jag har kvar, hur ont kommer det göra? Framför allt vad det gäller nya träningsutmaningar. Jag känner ingen stress även om jag räknar ner dagarna och jag känner inget ångest eller oro att jag inte kommer kunna prestera tex på instruktörsutbildningen. Jag känner snarare frustration utav vad jag inte klarar idag, och mina tankar och hur jag begränsar mig själv.

Ett praktiskt exempel är att denna veckan har PT Malou gått igenom mitt nya träningsprogram dvs det styrkeprogram som jag ska träna på själv en gång i veckan (kommer mer om min träning i ett annat inlägg). Jag har själv bett om det och vill verkligen träna på detta sättet. Hon har satt ihop ett jättebra program på övningar som jag måste kunna för att gå vidare till nästa nivå och övningar som kommer på min utbildning i augusti. Perfekt kan man tycka.

Ändå tänker jag uppe i mitt huvud att "nä men jag kan inte göra övningen så (tex massa utfall med stång - jag kan ju knappt göra ett utfall och tänk på min axel...), kan vi inte göra det lättare, jag kanske få ont i axeln, klarar verkligen mina knä det, tänk på att jag är fet, tänk på att jag inte är van..." En massa om, en massa ursäkter, en massa osäkerheter, en massa nojor och en massa av allt. Detta måste jag jobba med mentalt för det är jag själv som sätter upp dessa gränserna.

Imorse fick jag bita mig själv i tungan för att inte plocka fram offret. "Jamen om du bara visste att jag kunde minsann inte göra detta och detta och nu kan jag detta och detta" dvs duktiga flickan syndromet. Jag vill ju inte ha fokus på eller jämföra mig själv med 2008s version eller 2011s version. Jag väger inte 117 kilo längre, jag kan göra mycket mer än jag vågar, min kropp fixar mycket mer än jag tror upp i huvudet, ja det kanske gör tillfälligt ont men jag kommer inte bli skadad och inte kunna träna på månader (rädslan för att falla tillbaka i gamla mönster och att vikten ska rusa upp igen).

Fick kommentaren på lunchen utav en kollega som jag diskuterat med imorse att hon hade inte tänkt på hur mycket tankarna styr en individ under en sådan här resa. Det som är självklart för henne som alltid varit fysiskt aktiv och som inte ser på mig som en människa med träningsbegränsingar tyckte ju att jag kunde visst göra den träningen som lagts upp till mig. Min åsikt är att så här tänker många "normala och vältränade" dvs jamen det är ju bara att... Och jag håller med rent kroppsligt för vad jag måste jobba med parallellt med mitt fysiska program är ju hur jag tänker.

Hur jag tänker på vad jag kan och inte kan, Hur jag ser på mig själv dvs kroppen, hur jag tänker på mig själv som en träningsmänniska och hur jag själv sätter mina begränsningar. För som jag sa till henne: "Egentligen är det väldigt "enkelt" att gå ner i vikt och äta rätt. Det är också väldigt "enkelt" att träna. Det absolut tuffaste är att ändra mina tankar om mig själv, min kropp och mina vanor/beteende och skapa en förändring i det." Det vill säga att gå ifrån "jag kan inte" till att "JAG KAN och JAG SKA"...

Kommentarer

  1. åhh Tina jag blir så berörd av de du skriver. Du har så rätt i de du säger om att det tuffaste är att ändra tankarna om sig själv. Det är absolut det svåraste, i alla fall för mig.
    Känner oxå igen mig i de du skriver om osäkerhet och nojjor. Detta är ständigt något jag måste jobba med. Och när jag ser ett sånt program som BL så kan jag säga att de är kaos i min hjärna, alla tankar går på högvarv.
    Men du har gjort en otrolig resa Tina och jag säger de igen du är kanon duktig. Jag själv har gjort en rätt lång viktresa 32 kg på 1 ½ år. Men jag kan själv inte se vilket otroligt bra jobb jag gjort, inte förren jag är i mål.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Tack Johanna! Ett nytt avsnitt ikväll men jag hoppas att det inte blir för mycket tankar. Kanske också lättare att se nu när man liksom nojat färdigt... Lova mig att ägna lite tid åt att vara stot över din bedrift och hur långt du har kommit. Börja fira nu och inte vid en precis vikt!!! Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hur många burpees?

Känslor på Akuten

Har du en hinklista?